”Hur kan jag motivera mina medarbetare?”

Illustration: Timo Rinnevuo
Illustration: Timo Rinnevuo

En inte helt ovanlig fråga från chefer som har god vilja och höga ambitioner för sin organisation.

Men som tittar ut över medarbetare som inte direkt gör vågen när de kommer på morgonen.

Eller som ser motiverade ut och säger alla de rätta sakerna på utvecklingssamtalet … men det kommer liksom inte ut något som riktigt tyder på det där engagemanget.

Det är inte så konstigt att chefen undrar om det finns något hen kan göra för att få till den där motivationen.

Och jag svarar alltid med att säga: det kan du inte. Motivera dina medarbetare, alltså.

Då ser den frågande chefen alltid lite besviken ut. Hen hade verkligen hoppats att jag hade något bättre att komma med.

Väl medveten om att mitt svar kan få mig att framstå som både ohjälpsam och inkompetent utvecklar jag mina tankar om engagemang.

Jag tror att engagemang är något alla har. Men att omständigheter kan göra vem som helst oengagerad. Och tyvärr har vi lyckats bygga in många sådana omständigheter i arbetslivet. Vi har gjort en hel del motivationsdödare till en så självklar del av ”business as usual” att vi inte ser att de får oönskade konsekvenser på människors engagemang.

Min uppmaning till chefen blir därför att fundera över vad hen kan göra för att sluta demotivera sina medarbetare. Detta råd är inte alltid uppskattat. Men det är faktiskt avsett att vara konkret hjälpsamt.

För det måste vara ganska tröttsamt att försöka baxa ett antal mer eller mindre ovilliga människor åt något håll? Även om det kanske är lite roligare om det görs med motivationsmoroten istället för auktoritetspiskan …

Mitt förslag är alltså att chefen ändrar perspektiv och ser medarbetarna som lika engagerade som sig själv. Då kan ledarskapet bli ett spännande detektivarbete där chefen nyfiket söker efter allt det som demotiverar. I det egna ledarskapet eller i organisationens sätt att vara. Men också ett sökande efter hur man tillsammans kan skapa ett sammanhang där alla kommer till sin rätt.

Gå in HÄR och hör Linda Hill, professor vid Harvard Business School, beskriva en ledares uppdrag i termer av att se allas ”slice of genius” och att skapa förutsättningar för alla att vara med och sätta ribban högt.

Jag gissar att ledare som leder på det sätt Linda Hill beskriver inte  brottas med de stora engagemangsproblem som vi ser på så många håll idag. Vilket gör den inledande motivationsfrågan överflödig.

Eller vad tror du? Förenklar jag det hela för mycket? Tack för att du berättar nedan.

Chefer väcker känslor

Chefen har mer makt än medarbetaren och chefen har makt över medarbetaren. I alla fall över sådant som är viktigt för medarbetaren. Inkomst, utvecklingsmöjligheter, arbetstider, arbetsuppgifter … ja, en hel del faktiskt.

Att som överordnad få någon i en underordnad position att göra något är alltså inte så svårt. Frågan är bara vad det är chefen får medarbetaren att göra.

change-stupid-sign-400x323Vad man än tycker om medarbetarens tilltag kan man i alla fall inte anklaga hen för att vara oengagerad i sitt arbete.

Detta är ju passion! Synd bara att det är fel sorts passion. Mer hat än kärlek.

Känslor är viktiga drivkrafter för oss människor. Hur vi känner avgör hur vi agerar. Men det vill vi inte riktigt kännas vid. I alla fall inte på jobbet. Där vill vi tro att vi är mer rationella än vad vi faktiskt är. När sanningen är att vi alla är mycket mer emotionella än vi vill erkänna.

Att vara medarbetare är alltså att vara i ett beroendeförhållande. Och att vara det på arbetsplatser där vi inte gärna talar om känslor. Helst inte alls låtsas om dem. Så vad gör medarbetare med det de känner?

Min erfarenhet är att de allra flesta medarbetare ligger lågt med sina känslor kring jobbet så länge det går. I alla fall inför chefen.

Tänk om det var just det medarbetaren på bensinstationen gjorde. Dolde sina känslor för chefen, alltså. Så chefen för macken, som kanske inte var någon större människokännare, visste kanske inte hur medarbetaren kände innan medarbetaren en dag fick nog och bägaren rann över.

Kanske kom därför ”utbrottet” (som man nog ändå får kalla skylten) som en total överraskning för chefen. Som kanske inte ens då förstod vad det handlade om. Att det fanns något som hen hade kunnat göra annorlunda för att lyckas bättre i sitt ledarskap.

Vilka känslor väcker du och dina handlingar hos dina medarbetare? Vad är det du inte får höra? Och vad kan du göra för att få veta? Innan de skriver de på ett stort plakat vid vägen … :-)

Tack för att du delar med dig av dina tankar bland kommentarerna nedan.

Konsumenter väljer bort människor

I alla fall när det gäller matbutikens personal. Så många som 76 respektive 87 procent föredrar att få produktinformation respektive prisuppgifter digitalt jämfört med att ta hjälp av de som arbetar i butiken.

Det kommer HUI Research fram till i en studie genomförd på uppdrag av Visma Retail. I pressmeddelandet från Visma, som levererar just it-tjänster till dagligvaruhandeln, förklarar man detta med ”en allt högre acceptans och digital vana bland konsumenterna”.

Och så är det säkert. Vilket ju är positivt.

Men jag tänker att det kanske också kan förklaras med ”en allt högre oacceptans för alla de oengagerade medarbetare som vi konsumenter möter allt för ofta”.

Detta citat kommer inte från det ovan nämnda pressmeddelandet utan från ett pressmeddelande som jag skulle vilja skicka ut. För jag tycker att det finns något att ta på allvar och bli lite rädd för i de svar HUI Research har fått när de har talat med konsumenter.

Länge har man spekulerat i vad det betyder att produktionen allt mer tas över av maskiner. Att jobb försvinner när tillverkningen automatiseras. Vilket ju så klart är ett reellt problem. Inte minst för de som blir av med sina jobb!

I sådana sammanhang lyfts ofta tjänstesektorn fram som räddningen. Den som man har sett växa och tror ska fortsätta växa än mer. Det kommer behövas många människor inom service, säger man lugnande, för service går ju inte att automatisera.

Men det gör den ju tydligen! Tekniken är redan här. Och konsumenterna välkomnar den. För på det sätt som mycket service utförs idag (läs oengagerat och okunnigt) är det lätt att se att maskiner kan göra jobbet både snabbare och bättre.

Men vad med den där ”mänskliga faktorn” man har menat är så viktig och outbytbar? Den som bara finns i det mänskliga mötet?

Ja, den verkar konsumenten inte sakna. För när den mänskliga faktorn alltför ofta är suckar, trötta blickar och halvhjärtad service som får kunden att känna sig jobbig, besvärlig, störande och kanske dum … Ja, då är vi ju faktiskt till och med jätteglada över att äntligen få slippa den!

Frågan är bara vad vi människor ska jobba med. Hur ska vi försörja oss?

Det tål att tänkas på för det kan riktigt snabbt bli ett reellt problem. Professor Gary Hamel vid London School of Economics är bara en av många som med eftertryck uppmanar västerländska organisationer att få ordning på det oengagemang som merparten av medarbetarna uppvisar. Jag vet att jag har länkat till denna 4-minuter korta film tidigare men det han säger är så viktigt att jag gör det igen.

good_enough_not_enough

Håller du med mig? Eller tycker du att jag är alldeles för dyster och drar tokiga slutsatser? Jag ser fram emot att höra ifrån dig bland kommentarerna nedan.

Kan alla vara engagerade på jobbet?

Kan man vara engagerad i alla jobb? På alla arbetsplatser? Och har alla förmågan? Eller är engagemang en lyx förunnad några få? Kanske bara högutbildade tjänstemän? Eller bara dem i kreativa yrken? På omvittnat kreativa arbetsplatser typ Google?

Tänk dig ett litet barn. Barn är alltid djupt engagerade i allt de gör. I andra människor. I saker det hittar. De vrider och vänder och undersöker med stor koncentration hur en sak kan användas. Vad som händer om man gör si eller så.

Ingen föds oengagerad. Engagemang i det man gör är något medfött och djupt mänskligt. Alla har förmågan och kapaciteten att vara genuint engagerade i det de gör.

Men något händer. Vi tappar vårt engagemang. Eller får det taget ifrån oss. Och till en början saknar vi det säkert men får då förklarat för oss att det är så livet är. Att det är så det är att vara vuxen. Och att det definitivt är så det är att jobba.

Vi ser oss omkring och ser att det är sant. Ja, det verkar ju vara så det är att jobba. Det vanliga blir norm (så som det ska vara) som blir ”det normala”. Och vem vill vara onormal!? Så istället för att göra uppror och synliggöra oengagemanget gör vi tvärtom. Vi lägger ut rökridåer och blandar ihop korten.

Vi börjar kalla oengagemang för engagemang. Och säger man en sak tillräckligt ofta blir den ju sann. Många tror därför att de är engagerade trots att de inte är det. Chefer tror att deras medarbetare är engagerade bara för att de tillbringar många timmar på jobbet. Inte så att människor tänker på detta med engagemang särskilt ofta men skulle man fråga dem så skulle de nog svara så här.

Och där oengagemanget inte går att dölja förklarar vi istället varför det är helt i sin ordning. Att man ju inte kan förvänta sig något annat. I det yrket (som är så tråkigt). Med den lönen (som är så låg). Eller så är det individen det är fel på. Hen saknar förmågan. I alla fall i det jobb hen har nu för hen vill ju egentligen göra något helt annat.

Mycket energi läggs på att antingen dölja oengagemanget eller ursäkta det; förklara varför det är helt rimligt och därför ok just där och då.

Och till slut minns vi inte vad engagemang är. Kanske vill vi inte heller minnas för det skulle väcka sorg eller ilska eller både och. Det skulle göra det svårare för oss att stå ut. Omedvetet håller vi ifrån oss fantasier om hur det skulle kunna vara. Eller kallar dem just fantasier. Dagdrömmar som vi inte riktigt tar på allvar.

Men tänk om vi skulle ta dem på allvar!? Precis som ett gäng fiskhandlare som var så där lagom oengagerade som de flesta andra … tills de bestämde sig för att ändra på det.

Bilder från Pike Place Fish

Och blev världsberömda på kuppen! Så unikt är det alltså att vara så där uppseendeväckande engagerad på jobbet …

Så nu är jag jättenyfiken! Vad tror du – är ett genuint engagemang möjligt för alla? Och är det något eftersträvansvärt? Eller är det bra som det är? Tack för att du kommenterar nedan.