”Det är bara att sjukskriva sig. Det har jag gjort!”

ensam

Häromdagen överhörde jag ett samtal mellan två lärare. Den ene beskrev hur han hade haft det på jobbet under en tid och sa att det nu hade blivit ohållbart. Varpå den andre omedelbart svarade:

— ”Det är bara att sjukskriva sig! Det har jag gjort.”

Jag känner en av lärarna. Hen är engagerad och dedikerad med lång erfarenhet och stor kompetens. En glad och positiv person som inte kastar in handduken i första taget. Som brukar berätta om ”tokigheterna” på jobbet med ett överseende skratt och vad jag har tolkat som en sund distans.

Men nu har hen alltså nått vägs ände. Enligt egen utsago mår hen ”för dj..ligt” och från och med idag går hen inte längre till jobbet.

Inte hen heller, alltså.

Psykiska symptom och psykiska diagnoser är idag den absolut vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Tiotusentals svenskar långtidssjukskrivs varje år p.g.a. mobbing i arbetslivet. Och sambandet mellan hur man har det på jobbet och utmattningsdepression och depression är officiellt fastslaget.

Försäkringskassans lämnade i slutet av november en rapport till regeringen. Kassan säger sig ha gjort vad den kan för att effektivisera hanteringen av sjukskrivningar och rehabiliteringar. Problemet är inflödet av nya ärenden. Det bara ökar från en redan hög nivå. Och deras prognos är att det kommer öka än mer under överskådlig framtid.

”De senaste fyra åren har antalet anmälda arbetssjukdomar med sjukfrånvaro p.g.a. organisatoriska och sociala orsaker ökat med 50 procent. Det handlar ofta om alltför mycket arbete eller för hög arbetstakt, samt om problem i relationerna på arbetsplatsen, som mobbing och trakasserier.”

Så skrev Arbetsmiljöverket (AMV) i ett pressmeddelande för ett år sedan. Och om drygt två månader träder ”nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö” i kraft. ”Framtagna för att främja en god arbetsmiljö på arbetsplatser” enligt det brev AMV nyligen skickade till alla arbetsgivare i Sverige.

Heja, Arbetsmiljöverket! skulle jag vilja säga. Och visst håller jag tummarna för att föreskrifterna ska kunna sänka den arbetsrelaterade psykiska ohälsan.

Men jag håller inte andan.

För det är ju egentligen inget som är nytt i föreskrifterna. De förtydligar bara det som redan står i arbetsmiljölagen. Och hur oklar och otydlig lagen än är, undrar jag vad ett förtydligande realistiskt kan förväntas leda till.

Menar AMV att lagen är otydlig att arbetsgivare inte har förstått att de inte får utsätta sina medarbetare för ”ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling”?

Och hur menar AMV att ”de tydligare reglerna gör det lättare för arbetsgivaren att göra rätt”. På vilket sätt hade de nya föreskrifterna förhindrat min vän lärarens sjukskrivning?

Jag tänker att de många sjukskrivningarna snarare är ännu ett uttryck för att det vedertagna sättet att leda och organisera är föråldrat.

Av tradition ser vi organisationer som maskiner där stordriftsfördelar är smarta, effektiva och lönsamma. Principen om strömlinjeformat och one size fits all gäller för allt. Även sådant som rör organisationens människor, som förväntas anpassa sig till systemet.

Men det är ett system som allt fler – inte minst forskare – bekymrat påpekar inte levererar. Trots att man har dragit åt tumskruvarna både ett och två varv enligt gängse logik. Outputen är för liten, helt enkelt. Samtidigt som kostnaderna bara ökar.

Jag är rädd att AMV:s nya föreskrifter – hur kloka och välmenande de än är – inte kan ha någon reell betydelse i det rådande systemet. För jag tror att det är ett feltänkt system och att det är just systemfelen som orsakar sjukskrivningarna.

Istället sätter jag mitt hopp till det nya ledarskap som allt fler av de främsta managementforskarna talar om. Ett ledarskap som visar sig vara lönsamt som bara den tack vare att det ger människor förutsättningar att komma till sin rätt. Och till organisationer vars styrka ligger i att de låter var och en av oss vara just så individuella som vi är.

De galopperande sjukskrivningarna är verkligen ett nationellt problem. Men jag är övertygad om att lösningen är individuell. I varje enskilt fall.

Eller vad tänker du? Jag vill jättegärna höra ifrån dig i denna oerhört allvarliga och viktiga fråga.

Vad gör dina medarbetare just idag?

vid_datornNågra dagar in på det nya året verkar det vara dags att förverkliga nyårslöftena. För idag är den dag under året som jobbsajten Monster har i särklass flest besökare. Hela 70 procent fler än under en genomsnittlig dag. I alla fall om 2016 blir som tidigare år, vilket Monster själva tror att det blir.

Någon trovärdig undersökning om nyårslöften har jag inte hittat men en hel del undersökningar säger att många gärna skulle byta jobb. Och vi är många som tar draghjälp av den känsla av nystart som ett årsskifte för med sig.

Visst kan det vara bra att byta jobb. Att gå till något nytt.

Det som bekymrar mig är att så många snarare verkar vilja komma bort från sitt nuvarande arbete. Alldeles för ofta får jag, när jag kommer lite under ytan på människor, höra hur missnöjda de egentligen är på jobbet.

De är missnöjda med att deras kompetens inte används. Att de inte få förutsättningar att göra sitt arbete så bra som de kan och vill. Att de inte får uppskattning för det de gör. Att de inte tillfrågas eller involveras. Att deras förslag inte tas på allvar. Att de utsätts för förmynderi och detaljstyrning. Bland annat.

Jag tänker att det är synd att det bara är jag som får höra detta. Eller partnern och vännerna. Men alltför sällan chefen. Den som verkligen skulle behöva höra det för att det skulle kunna bli på ett annat sätt.

Men sådana öppenhjärtliga och ärliga samtal sker sällan på arbetsplatser. För där härskar det jag kallar det gamla ledarskapet. Även om vi säger oss vilja motsatsen och troligen också menar det.

Tidningen Chef presenterar i varje nummer ett antal läsvärda böcker. I decembernumret presenteras en bok som har undertiteln ”What it takes to be an authentic leader” och jag citerar tidningen Chefs blänkare om den:

”Kan vi få nog av att läsa om det autentiska ledarskapet? Nej, det verkar inte så. Kanske för att detta handlar om så mycket mer än att bara vara sig själv. Den här boken är en praktisk guide till när och hur vi ska visa känslor, hur vi ska närma oss medarbetarna – och samtidigt bibehålla den nödvändiga distansen.”

Jag var tvungen att läsa texten flera gånger för att vara säker på att jag hade läst rätt.

Och så var jag tvungen att slå upp ordet autentisk för att säkerställa att jag faktiskt visste vad det betydde.

Äkta, genuin, sann och verklig är de fyra första synonymerna jag får fram.

Inte konstigt att jag blir förvirrad, tänker jag. För tidningen Chef skriver ju faktiskt att en autentisk ledare inte ska vara autentisk. Det vore ju att ”bara vara sig själv” menar man. Och det ska ju till ”så mycket mer”.

Men ska det verkligen det, undrar jag?

Blir vi inte mindre äkta och genuina om vi tror att vi behöver en ”praktisk guide till när och hur vi ska visa känslor”? Och sanna och verkliga blir vi väl knappast med hjälp av en guide för ”hur vi ska närma oss medarbetarna”?

Vad det nu betyder, förresten. Jag får associationer till tips på hur man ska närma sig vilda djur när man är på safari … Vilket förstärks av slutklämmen om vikten av att ”bibehålla den nödvändiga distansen”.

Dessutom skrivet på ett sätt som signalerar att detta är en självklarhet; något man med säkerhet kan utgå ifrån att skribenten och läsaren är överens om.

Men jag håller inte alls med! Jag förstår inte ens vad det är för distans som eftersträvas.

Är det inte just distansen och att vi spelar så mycket roller på jobbet som ställer till det? Som hindrar oss från att ganska enkelt (vilket inte är samma sak som lätt) lösa många av de frustrationer människor upplever på sina arbetsplatser?

Tänk om vi vågade vara autentiska på riktigt på jobbet! Vara som vi är och säga som det är. Vilka klargörande samtal vi skulle kunna ha!

Vi skulle tala om allt det där vi aldrig talar med varandra om. Men som vi borde. Och när vi så äntligen förstod varandra skulle vi kunna göra på andra sätt.

Och kanske, kanske skulle då de som just nu surfar efter nya jobb för att de vill bort istället lägga sin energi på att få bra saker gjorda på ett tillfredsställande arbete.

Jag önskar dig en god fortsättning på 2016! Året då det nya ledarskapet slår igenom! Det är i alla fall det jag kommer jobba för.

Tack för att du låter mig veta vad jag kan göra för att hjälpa dig att få till det!