Franska lagen en överrock på chefer

Den franska lagen mot e-post efter arbetstid är en överrock på alla chefer. Och som sådan kan den inte förstås som annat än en misstroendeförklaring.

Chefer på bred front pekas ut som inte helt kompetenta att hantera de resurser de är satta att förvalta. Nämligen sina medarbetare.

Är det rätt av staten att göra på det här sättet?

Ja, det kan man ju fråga sig. Vilket har gjorts i många artiklar – både när lagen beslutades och nu när den har trätt i kraft. Kommer den få människor att må bättre? är frågan som ställs. Eller är den bara ett slag i luften? En symbolhandling?

Jag gissar att den franske lagstiftaren är medveten om risken att lagen bara får en symbolisk effekt. Varför annars t ex gäller lagen bara företag med fler än 50 medarbetare?

Men en symbolisk effekt kanske inte är så ”bara”.

För lagen har fått oerhört stor medial uppmärksamhet i hela västvärlden. Vilket kanske är fint så, enligt lagstiftarna, som hoppas att lite public shaming av chefer som grupp kan puffa saker åt rätt håll.

Lagstiftaren vill helt enkelt säga: Skärp er, chefer! Vi vet att ni kan bättre än så här. Och säga det med lite extra hög röst.

För staten försöker få till stånd en förändring av något som är oerhört svårt för utomstående att komma åt. Nämligen människors arbetsbelastning dvs den samlade effekten av oändligt många olika små beslut och händelser i varje anställd människas vardag.

Så nog är det rimligt att det offentliga tar i för att dra uppmärksamhet till den psykosociala ohälsan. Nu när den har fått en så katastrofal omfattning som den har fått. Inte minst för att det är ofantliga summor som det offentliga förväntas betala för denna ohälsa.

Det är också rimligt att man faktiskt pekar ut de som faktiskt kan klandras för sakernas tillstånd. Och som också därför kan förväntas förändra detta tillstånd. Nämligen cheferna.

Varje person som drabbas har nämligen en chef vars jobb det är att se till att arbetsbelastningen över tid inte överskrider vad personen klarar av.

Nytt år, nya möjligheter!

I Frankrike trädde en lag om e-post på arbetet i kraft den första januari. Lagen sägs förbjuda chefer att skicka e-post efter arbetstid. Och skulle chefen göra det i alla fall ger den medarbetare rätt att ignorera den.

Vad lagen kan komma att få för konkreta effekter kan man ju diskutera. Vilket också har gjorts. Många tror att den inte kommer att få någon större betydelse.

Men lagen sätter fokus på en viktig fråga.

Möjligheten till ständig uppkoppling i kombination med lättheten att skicka stort och smått till människor gör att det har blivit en rejäl utmaning för allt fler att klara balansen mellan arbete och fritid; aktivitet och vila.

Har kanske denna utmaning blivit så stor att den faktiskt är övermäktig för många?

Att det faktiskt inte är rimligt att förvänta sig att människor kan rensa i den röra e-posten har blivit på egen hand? Hur vuxna och kapabla de än må vara?