”Det är bara att sjukskriva sig. Det har jag gjort!”

ensam

Häromdagen överhörde jag ett samtal mellan två lärare. Den ene beskrev hur han hade haft det på jobbet under en tid och sa att det nu hade blivit ohållbart. Varpå den andre omedelbart svarade:

— ”Det är bara att sjukskriva sig! Det har jag gjort.”

Jag känner en av lärarna. Hen är engagerad och dedikerad med lång erfarenhet och stor kompetens. En glad och positiv person som inte kastar in handduken i första taget. Som brukar berätta om ”tokigheterna” på jobbet med ett överseende skratt och vad jag har tolkat som en sund distans.

Men nu har hen alltså nått vägs ände. Enligt egen utsago mår hen ”för dj..ligt” och från och med idag går hen inte längre till jobbet.

Inte hen heller, alltså.

Psykiska symptom och psykiska diagnoser är idag den absolut vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Tiotusentals svenskar långtidssjukskrivs varje år p.g.a. mobbing i arbetslivet. Och sambandet mellan hur man har det på jobbet och utmattningsdepression och depression är officiellt fastslaget.

Försäkringskassans lämnade i slutet av november en rapport till regeringen. Kassan säger sig ha gjort vad den kan för att effektivisera hanteringen av sjukskrivningar och rehabiliteringar. Problemet är inflödet av nya ärenden. Det bara ökar från en redan hög nivå. Och deras prognos är att det kommer öka än mer under överskådlig framtid.

”De senaste fyra åren har antalet anmälda arbetssjukdomar med sjukfrånvaro p.g.a. organisatoriska och sociala orsaker ökat med 50 procent. Det handlar ofta om alltför mycket arbete eller för hög arbetstakt, samt om problem i relationerna på arbetsplatsen, som mobbing och trakasserier.”

Så skrev Arbetsmiljöverket (AMV) i ett pressmeddelande för ett år sedan. Och om drygt två månader träder ”nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö” i kraft. ”Framtagna för att främja en god arbetsmiljö på arbetsplatser” enligt det brev AMV nyligen skickade till alla arbetsgivare i Sverige.

Heja, Arbetsmiljöverket! skulle jag vilja säga. Och visst håller jag tummarna för att föreskrifterna ska kunna sänka den arbetsrelaterade psykiska ohälsan.

Men jag håller inte andan.

För det är ju egentligen inget som är nytt i föreskrifterna. De förtydligar bara det som redan står i arbetsmiljölagen. Och hur oklar och otydlig lagen än är, undrar jag vad ett förtydligande realistiskt kan förväntas leda till.

Menar AMV att lagen är otydlig att arbetsgivare inte har förstått att de inte får utsätta sina medarbetare för ”ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling”?

Och hur menar AMV att ”de tydligare reglerna gör det lättare för arbetsgivaren att göra rätt”. På vilket sätt hade de nya föreskrifterna förhindrat min vän lärarens sjukskrivning?

Jag tänker att de många sjukskrivningarna snarare är ännu ett uttryck för att det vedertagna sättet att leda och organisera är föråldrat.

Av tradition ser vi organisationer som maskiner där stordriftsfördelar är smarta, effektiva och lönsamma. Principen om strömlinjeformat och one size fits all gäller för allt. Även sådant som rör organisationens människor, som förväntas anpassa sig till systemet.

Men det är ett system som allt fler – inte minst forskare – bekymrat påpekar inte levererar. Trots att man har dragit åt tumskruvarna både ett och två varv enligt gängse logik. Outputen är för liten, helt enkelt. Samtidigt som kostnaderna bara ökar.

Jag är rädd att AMV:s nya föreskrifter – hur kloka och välmenande de än är – inte kan ha någon reell betydelse i det rådande systemet. För jag tror att det är ett feltänkt system och att det är just systemfelen som orsakar sjukskrivningarna.

Istället sätter jag mitt hopp till det nya ledarskap som allt fler av de främsta managementforskarna talar om. Ett ledarskap som visar sig vara lönsamt som bara den tack vare att det ger människor förutsättningar att komma till sin rätt. Och till organisationer vars styrka ligger i att de låter var och en av oss vara just så individuella som vi är.

De galopperande sjukskrivningarna är verkligen ett nationellt problem. Men jag är övertygad om att lösningen är individuell. I varje enskilt fall.

Eller vad tänker du? Jag vill jättegärna höra ifrån dig i denna oerhört allvarliga och viktiga fråga.

7 reaktioner på ””Det är bara att sjukskriva sig. Det har jag gjort!””

  1. Sjuktalen ökar och vi står lite handfallna. Rätt person på rätt plats skulle säkert lösa mycket av detta, men vem vågar?
    Det finns ju regler och reglerna skall följas, eller? Jag efterfrågar modiga tänkande ledare som törs gå sin egen väg. Se människan sa Jesus en gång i tiden, se människan.
    Hur många av oss ser ens på varandra eller vågar stå upp för det som känns eller blir fel? Våga också erkänna när det blir fel. Gör om och gör rätt.

    1. Handfallna är ordet. Jag tror precis som du (och Jesus!) att vi måste se varandra. Ta oss tid att se och fråga. Vara modiga och peka på det som inte är bra. Ta det på allvar istället för att hasta vidare och hoppas att det löser sig. Det gör ju inte det! Mod och civilkurage krävs för att våga stå för att ”det känns fel”. För när det känns fel så är det ofta fel. Det är en signal att ta på allvar – annars blir det ju som det är just nu. Ohållbart och inhumant. Gör om och gör rätt!

  2. Sjukskrivningarna blir allt vanligare utifrån samhällets tempo. Men det är vi människor som är samhället. Kan vi ge oss själva tid att möta varandra på arbetsplatsen, se varandra och uppmärksamma bra beteenden o handlingar så kommer tempot att minska. Vi får hjälpa varandra att se vad som ska prioriteras och vad som är viktigast. Mjukvara går för hårdvara.

    1. Jag tror precis som du att vi måste ta oss tid. Och jag tror att vi har tid om vi lyfter blicken och tänker lite större. För då ser vi att vi varken har tid eller råd att fortsätta ducka, springa och hoppas att det löser sig av sig självt. Eller att någon annan gör det. Jag tror att alla runt varje sjukskriven vet varför och har idéer om hur det skulle kunna ha förhindrats. Samma sak för alla de som idag är på gränsen och riskerar att en dag inte orka mer. Låt oss vara kloka och modiga och slå våra kloka huvuden samman och prioritera för att göra det allra bästa av det vi har men utan att människor far illa. Det är inte bara inhumant utan också rejält osmart ekonomiskt.

  3. Tänkvärd artikel. Upplever att det är en ständig strid att skapa förutsättningar för medarbetarna att få utföra verksamheten på bästa sätt. Ofta kommer andra input som ofta skapats med goda intentioner. När alla dessa läggs på varandra tillsammans med kärnverksamheten skapas ofta en besvärlig situation för medarbetaren där användningen av medarbetarens kreativitet och förnuft begränsas. I värsta fall ersätts detta av stress och frustruation över att man tvingas göra felsaker eller inte hinner med. Som chef kan jag tycka dessa situationer är frustrerande då jag ofta finner min möjlighet alltför begränsad att påverka de problem jag ser.

    1. Jag tycker du beskriver situationen väldigt bra. Jag tror att det är precis så det är i många fall. Vilket är precis ett sådant systemfel som jag tänker skapar ohälsan. Vi måste börja lita på att människor både kan och vill och låta dem jobba på det sätt som de bedömer är bäst. Du och din grupp behöver veta varför ni finns och vad ni ska åstadkomma och sen måste det vara upp till er att utan ständiga inblandning få lösa uppgiften. Med jämna mellanrum är det klokt att se över och utvärdera tillsammans med alla intressenter. Och lära sig och justera. Men däremellan måste det finnas arbetsro och människor känna tilltro. Annars blir det bara ett ”kaos management” där till slut ingen har överblick och människor tappar lusten och orken och där ingens kompetens tas till vara på bästa sätt. Det blir inte bra och människor mår inte bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *