Jag försöker verkligen lita på mina medarbetare. Men hur får jag dem att ta ansvar? De kan ju sitt jobb så jag försöker vänta ut dem. Men till slut kan jag inte låta bli att påtala saker som inte är gjorda. Då har de olika bortförklaringar. Inte sällan skyller de på varandra. Och till slut hamnar kunden i kläm. Går högre upp. Ibland till VD. Och så blir det jag som får lösa problemet! Antingen genom att göra själv eller peka med hela handen.

***

Chefen tittar uppgivet på mig. Hen vill så väl och har så goda ambitioner. Men får inte medarbetarna med sig. Hen förstår inte varför och känner sig mest frustrerad.

Ja, jag vet ju inte heller med säkerhet.

Det skulle kunna vara ren bekvämlighet. Men jag träffar faktiskt aldrig människor som hellre maskar än bidrar. Däremot maskar de när de inte ser hur de kan bidra.

Kanske har chefen har fel när hen tror att medarbetarna kan. De kanske inte alls kan! Eller så kan de egentligen, men vågar inte lita på sin förmåga av något skäl.

Ett skäl kan vara den fragmentariska arbetsdelningen och informationsspridningen. Människor ser helt enkelt inte hur det de förväntas göra är tänkt att bidra till en helhet som de inte överblickar. Så de håller sig strikt och bokstavstroget till den egna arbetsbeskrivningen – allt utanför den är ju osäkert territorium.

Många har en historik av att få smisk när de tar initiativ. En hel del chefer vill faktiskt inte att deras medarbetare tar initiativ. Eller så vill de, men bara om det är ”rätt” initiativ. Något som medarbetarna får försöka gissa sig till vad det kan vara. Och med risk för att få smisk om de gissar fel … Inte konstigt att människor inte tar initiativ under dom premisserna.

Så vad råder jag chefen att göra? Jo, att tala med sina medarbetare.

— ”Men vi har ju talat om det!” säger chefen. Vilket vid närmare granskning visar sig betyda att chefen har talat om det på något enhetsmöte. Där medarbetarna har suttit tysta.

Ibland har chefen också har tagit upp det när hen har haft enskilda samtal med medarbetarna. Vilket jag inte heller tänker är fruktbart då problemet ligger i förmågan att samverka och förutsättningarna för ett improviserat samskapande.

Jag tänker mig alltså återkommande utforskande samtal mellan alla berörda. Där chefen låter medarbetarna tala och själv koncentrerar sig på att lyssna.

För det är ju bara så chefen kan förstå varför medarbetarna inte tar det ansvar hen tänker att de borde ta.

Och först då kan hen göra något som har en rimlig chans att fungera.