… säger en chef vars medarbetare jag vet inte är så engagerade i sitt arbete. Men det ser inte chefen. Och blir nästan lite irriterad när jag påstår det.
Medarbetares oengagemang väcker känslor. Många blir lättade när det kan talas om. De ser det i sin egen grupp och har kanske försökt göra något med det utan att lyckas.
Men minst lika ofta möts jag av oförstående. Vaddå oengagemang!? Nej, det känner man inte igen. I alla fall inte hos de egna medarbetarna. Ibland blir människor till och med arga. Vad sjutton är det jag kommer och påstår?!
Varför är det så provocerande att säga att människor inte är engagerade i sitt arbete?
Och jag tänker att det beror på att man säger att människor inte vill. Att de väljer att inte göra sitt bästa. Och att det på något sätt beror på chefen. Så att säga till någon att hens medarbetare är oengagerade blir ett personligt påhopp och en anklagelse.
En annan förklaring till att människor blir provocerade kan vara hur vi föreställer oss oengagemanget. De som reagerar negativt tänker sig något iögonfallande. Något människor gör och som de borde ha sett om det var så. Men jag ser oftast oengagemang som något människor inte gör. En passivitet som inte gör så mycket väsen av sig. Och som många inte ser eftersom den är så vanlig (att 85 % är oengagerade kan du läsa om här).
Oengagemang är business as usual, helt enkelt.
Jag tycker om att sitta och jobba på caféer och varianter av följande händelse har jag upplevt många gånger.
Klockan är halv elva på förmiddagen. En kvinna kommer in på en restaurang några våningar upp i ett varuhus. Hon stannar lite på avstånd men söker med blicken över disken.
Bakom disken står en man och plockar med koppar och glas. Han tittar inte upp trots att han säkert har noterat kvinnan. Han väntar på att hon ska ta initiativet.
Efter en stund säger hon: -”Är det ni som har äppelkaka och kaffe för 55 kronor?”
-”Nej”, svarar mannen utan att för ett ögonblick avbryta sitt plockande.
Kvinnan funderar lite. Tittar lite. Sen säger hon: -”Men det står på skylten där nere i entrén.”
-”Ja, det är inte här i alla fall”, svarar mannen utan att avbryta sitt arbete.
Kvinnan tittar lite till. Funderar lite till. Och vänder sig sen om och går.
Låt oss analysera händelsen.
Mannen arbetar hela tiden. Han är inte otrevlig. Han vet bara inte vem det är som har specialerbjudande på äppelkaka just idag. Jag gissar att hans arbetsgivare är nöjd med honom. Han kommer i tid, gör sitt jobb, är noggrann och ställer upp om det behöver jobbas över någon gång. Hans chef skulle nog säga att han är engagerad i sitt arbete.
Men är han engagerad? Ja, disken blev sorterad. Men det blev ju ingen affär. Och kvinnan ser troligen ingen anledning att komma till den här restaurangen igen.
Jag tänker att engagemang hade sett ut så här: När mannen ser kvinnan avbryter han omedelbart det han håller på med. Han hälsar vänligt och frågar hur han kan hjälpa henne. Och föreslår en kopp kaffe och en nybakad kanelbulle (som han har många av) när han nu inte har det hon frågar efter.
Troligen hade han sålt både bulle (de blir ju inte direkt färskare) och kaffe vilket är pengar i kassan. Kvinnan hade blivit nöjd och kanske t.o.m. valt detta trevliga café en annan gång. Och disken hade säkert hunnit bli sorterad i alla fall.
Jag tror att konkreta exempel på hur oengagemanget ser ut kan hjälpa chefer att leda bättre. Därför samlar jag på sådana historier. Tack för att du berättar om någon händelse bland kommentarerna nedan.
3 Comments on “”Mina medarbetare är så taggade””
Hej Lucie
Varför upplever vi det här “icke bemötande” varje dag i stort sett alla brancher där vi försöker spendera våra pengar.
Är det inga där ute som förstår att människor blir glada för att bli sett?
Tacksam för dina tanker//René
Det är mycket bra frågor! Ja, varför är det så vanligt? Och beror det på att människor inte förstår bättre? Jag skulle gärna utveckla mina tankar kring detta och ber att få återkomma med ett svar i form av ett inlägg inom kort. Men tills dess – får jag vara så fräck att jag vänder tillbaka frågorna till dig och frågar: vad tror du? Det vore intressant att höra!
Jag tror att det handlar om respekt. Inte så mycket respekt för andra men i första hand respekt för sig själv.
Jag förstår mycket väll hur det har blivet som det har blivet speciellt inom serviceyrken som du så bra illustrera det med dit exempel ovan. Jag har jobbet med service sen 1982 först “på golvet” direkt med kunden sedan med de “på golvet” som bemöter kunden.
Men jag tror inte att detta är ett fenomen enbart inom service och jag tycker mig uppleva flera och flera av dessa oengagerade icke bemötande lite över allt där människor mötas.
Jag tänker inte göra mig klok på vart felen ligger eller om det är bolaget, chefen eller medarbetaren som behöver ta det första steget för att ändar på det – det vet jag att du kan mycket bättra än jag.
Men jag tänker återkoppla till respekt och bolla upp frågan till alla de där ute som dagligen lägger 8 timmer av sitt liv på att inte vara närvarande i sitt jobb och fråga vad du håller på med?
Stig Johanssons dikt ‘Förlusten’ lyder: “Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet”.
Det är den förståelse jag tror har gått förlorat och den insikt man måste få för att igen bli närvarande i arbetslivet och kanske även i privatlivet.
Respekten för sig själv och sin tid och ansvaret för att göra det bästa av den.