Ordet politik kommer från det grekiska ordet polis, som betyder stad eller stadsstat. Det som rörde stadens gemensamma angelägenheter kallades politik. Politik handlar alltså om hur ett samhälle styrs och hur beslut fattas.

Ledarskap, alltså.

Att då påstå att politik handlar om hot och om att ”sätta den jävla revolvern mot tinningen på dem” är obehagligt.

Och omodernt.

Makt kan få människor att lyda. Hot kan få människor att rätta in sig i ledet. Rädsla kan få människor att göra som de blir tillsagda.

Men i boken ”Omodernt ledarskap – det är nya tider nu” argumenterar jag för att ledarskap inte handlar om att få människor att göra som man vill.

Att ledarskap behöver åstadkomma något annat.

Modernt ledarskap handlar om att få människor att vilja bidra. Att tänka själva, ta ansvar, säga vad de ser och bidra med sin kunskap – också när de tycker annorlunda än den som bestämmer.

Bakom det omoderna och det moderna sättet att leda finns alltså två väldigt olika sätt att se på människor.

Om jag som ledare utgår från att jag vet bäst och att min uppgift är att få andra att göra som jag vill, då behöver jag inte deras tankar. Då räcker deras lydnad.

Men om jag inser att andra ser sådant jag inte ser, vet sådant jag inte vet och kan bidra med perspektiv som jag själv saknar … ja, då behöver jag skapa förutsättningar för dem att säga vad de tycker och ibland också säga emot mig.

Den som skrämmer och hotar kan alltså mycket väl få människor att göra som hen vill. Att få människor att sluta säga emot.

Det är också så tystnadskultur skapas. Och kloka ledare vet att priset för detta är högt.

För kloka ledare kan ledarskap därför aldrig handla om att få människor att göra som man säger.

Ledarskap behöver handla om att ge andra förutsättningar att bidra med allt som de ser, kan och vet.

Och att vara skicklig nog att ta vara på det de har att komma med.

…

Bild: Dagens Nyheter, 29 augusti 2026; rödmarkeringen min egen.