Ledarskap glamouriseras ofta.
Men det är inte alltid så härligt som en del föreställer sig.

Det är inte bara fullt av tillfällen att sola sig i glansen av allt det lyckade som duktiga medarbetare har åstadkommit.

Snarare tvärtom, faktiskt.

När allt går fint ställer sig duktiga ledare gärna i den bakre raden. Skickar fram de som äras bör. Och gläds åt att de får ta åt sig äran.

När det däremot går dåligt – ja då är det dags för ledaren att kliva fram. Fronta missen. Ta på sig ansvaret. Skydda den som har tabbat sig.

Låter det svårt? Det är det.
Ledarskap är verkligen inte lätt.

Och det är inte för alla. Det kräver en viss typ av ryggrad. En personlig mognad. Trygghet i sig själv.

Så att man kan lägga band på lusten att glänsa.
Och ha modet att kliva fram när man helst hade velat gömma sig.

Som sagt. Inte lätt.

//bild ur Dagens Nyheter; markeringen gjord av mig//