På tal om tystnadskultur …

… så hör jag ofta uttalanden om att människor borde säga ifrån mer, vara modigare och bara ta upp saker.

Därför vill jag påminna om att all forskning visar att tystnadskultur inte är en individuell fråga.

När jag intervjuade erfarna, välmeriterade och trygga mellanchefer blev det så tydligt hur de i anmärkningsvärt hög utsträckning väljer att inte säga sådant som de egentligen tycker borde sägas. De har nämligen sett hur oönskad frispråkighet kan straffa sig.

Så vad räknas då som oönskad frispråkighet?

Tja, det verkar kunna vara det mesta – att ställa frågor, komma med idéer eller ge synpunkter. Man riskerar nämligen att framstå som mindre kompetent, insatt, flexibel, positiv eller smidig. Risken är också att någon överordnad känner sig ifrågasatt eller kritiserad … och då ligger man plötsligt illa till hos någon man är beroende av.

Så man känner sig fram kring vad som kan sägas. Man observerar hur andra gör, lägger ett slags osynligt pussel av ledtrådar och håller god marginal till det som skulle kunna landa fel. De chefer jag intervjuade kallade detta att “förstå politiken”, “vara streetsmart” och ”spela spelet”.

När ledstjärnan är better safe than sorry blir självcensur en del av business as usual.

Det vill säga tystnadskultur.

Som alltså finns mer eller mindre överallt.

Och är en organisatorisk fråga.

Inget som enskilda individer kan ändra på.

…

Men det går att få fler att säga mer och i min föreläsning ”Hos oss har vi högt i tak” berättar jag hur.

Skulle en sådan föreläsning kunna göra nytta hos dig?