Chefer väcker känslor

Chefen har mer makt än medarbetaren och chefen har makt över medarbetaren. I alla fall över sådant som är viktigt för medarbetaren. Inkomst, utvecklingsmöjligheter, arbetstider, arbetsuppgifter … ja, en hel del faktiskt.

Att som överordnad få någon i en underordnad position att göra något är alltså inte så svårt. Frågan är bara vad det är chefen får medarbetaren att göra.

change-stupid-sign-400x323Vad man än tycker om medarbetarens tilltag kan man i alla fall inte anklaga hen för att vara oengagerad i sitt arbete.

Detta är ju passion! Synd bara att det är fel sorts passion. Mer hat än kärlek.

Känslor är viktiga drivkrafter för oss människor. Hur vi känner avgör hur vi agerar. Men det vill vi inte riktigt kännas vid. I alla fall inte på jobbet. Där vill vi tro att vi är mer rationella än vad vi faktiskt är. När sanningen är att vi alla är mycket mer emotionella än vi vill erkänna.

Att vara medarbetare är alltså att vara i ett beroendeförhållande. Och att vara det på arbetsplatser där vi inte gärna talar om känslor. Helst inte alls låtsas om dem. Så vad gör medarbetare med det de känner?

Min erfarenhet är att de allra flesta medarbetare ligger lågt med sina känslor kring jobbet så länge det går. I alla fall inför chefen.

Tänk om det var just det medarbetaren på bensinstationen gjorde. Dolde sina känslor för chefen, alltså. Så chefen för macken, som kanske inte var någon större människokännare, visste kanske inte hur medarbetaren kände innan medarbetaren en dag fick nog och bägaren rann över.

Kanske kom därför ”utbrottet” (som man nog ändå får kalla skylten) som en total överraskning för chefen. Som kanske inte ens då förstod vad det handlade om. Att det fanns något som hen hade kunnat göra annorlunda för att lyckas bättre i sitt ledarskap.

Vilka känslor väcker du och dina handlingar hos dina medarbetare? Vad är det du inte får höra? Och vad kan du göra för att få veta? Innan de skriver de på ett stort plakat vid vägen … :-)

Tack för att du delar med dig av dina tankar bland kommentarerna nedan.

Konsumenter väljer bort människor

I alla fall när det gäller matbutikens personal. Så många som 76 respektive 87 procent föredrar att få produktinformation respektive prisuppgifter digitalt jämfört med att ta hjälp av de som arbetar i butiken.

Det kommer HUI Research fram till i en studie genomförd på uppdrag av Visma Retail. I pressmeddelandet från Visma, som levererar just it-tjänster till dagligvaruhandeln, förklarar man detta med ”en allt högre acceptans och digital vana bland konsumenterna”.

Och så är det säkert. Vilket ju är positivt.

Men jag tänker att det kanske också kan förklaras med ”en allt högre oacceptans för alla de oengagerade medarbetare som vi konsumenter möter allt för ofta”.

Detta citat kommer inte från det ovan nämnda pressmeddelandet utan från ett pressmeddelande som jag skulle vilja skicka ut. För jag tycker att det finns något att ta på allvar och bli lite rädd för i de svar HUI Research har fått när de har talat med konsumenter.

Länge har man spekulerat i vad det betyder att produktionen allt mer tas över av maskiner. Att jobb försvinner när tillverkningen automatiseras. Vilket ju så klart är ett reellt problem. Inte minst för de som blir av med sina jobb!

I sådana sammanhang lyfts ofta tjänstesektorn fram som räddningen. Den som man har sett växa och tror ska fortsätta växa än mer. Det kommer behövas många människor inom service, säger man lugnande, för service går ju inte att automatisera.

Men det gör den ju tydligen! Tekniken är redan här. Och konsumenterna välkomnar den. För på det sätt som mycket service utförs idag (läs oengagerat och okunnigt) är det lätt att se att maskiner kan göra jobbet både snabbare och bättre.

Men vad med den där ”mänskliga faktorn” man har menat är så viktig och outbytbar? Den som bara finns i det mänskliga mötet?

Ja, den verkar konsumenten inte sakna. För när den mänskliga faktorn alltför ofta är suckar, trötta blickar och halvhjärtad service som får kunden att känna sig jobbig, besvärlig, störande och kanske dum … Ja, då är vi ju faktiskt till och med jätteglada över att äntligen få slippa den!

Frågan är bara vad vi människor ska jobba med. Hur ska vi försörja oss?

Det tål att tänkas på för det kan riktigt snabbt bli ett reellt problem. Professor Gary Hamel vid London School of Economics är bara en av många som med eftertryck uppmanar västerländska organisationer att få ordning på det oengagemang som merparten av medarbetarna uppvisar. Jag vet att jag har länkat till denna 4-minuter korta film tidigare men det han säger är så viktigt att jag gör det igen.

good_enough_not_enough

Håller du med mig? Eller tycker du att jag är alldeles för dyster och drar tokiga slutsatser? Jag ser fram emot att höra ifrån dig bland kommentarerna nedan.

Kan alla vara engagerade på jobbet?

Kan man vara engagerad i alla jobb? På alla arbetsplatser? Och har alla förmågan? Eller är engagemang en lyx förunnad några få? Kanske bara högutbildade tjänstemän? Eller bara dem i kreativa yrken? På omvittnat kreativa arbetsplatser typ Google?

Tänk dig ett litet barn. Barn är alltid djupt engagerade i allt de gör. I andra människor. I saker det hittar. De vrider och vänder och undersöker med stor koncentration hur en sak kan användas. Vad som händer om man gör si eller så.

Ingen föds oengagerad. Engagemang i det man gör är något medfött och djupt mänskligt. Alla har förmågan och kapaciteten att vara genuint engagerade i det de gör.

Men något händer. Vi tappar vårt engagemang. Eller får det taget ifrån oss. Och till en början saknar vi det säkert men får då förklarat för oss att det är så livet är. Att det är så det är att vara vuxen. Och att det definitivt är så det är att jobba.

Vi ser oss omkring och ser att det är sant. Ja, det verkar ju vara så det är att jobba. Det vanliga blir norm (så som det ska vara) som blir ”det normala”. Och vem vill vara onormal!? Så istället för att göra uppror och synliggöra oengagemanget gör vi tvärtom. Vi lägger ut rökridåer och blandar ihop korten.

Vi börjar kalla oengagemang för engagemang. Och säger man en sak tillräckligt ofta blir den ju sann. Många tror därför att de är engagerade trots att de inte är det. Chefer tror att deras medarbetare är engagerade bara för att de tillbringar många timmar på jobbet. Inte så att människor tänker på detta med engagemang särskilt ofta men skulle man fråga dem så skulle de nog svara så här.

Och där oengagemanget inte går att dölja förklarar vi istället varför det är helt i sin ordning. Att man ju inte kan förvänta sig något annat. I det yrket (som är så tråkigt). Med den lönen (som är så låg). Eller så är det individen det är fel på. Hen saknar förmågan. I alla fall i det jobb hen har nu för hen vill ju egentligen göra något helt annat.

Mycket energi läggs på att antingen dölja oengagemanget eller ursäkta det; förklara varför det är helt rimligt och därför ok just där och då.

Och till slut minns vi inte vad engagemang är. Kanske vill vi inte heller minnas för det skulle väcka sorg eller ilska eller både och. Det skulle göra det svårare för oss att stå ut. Omedvetet håller vi ifrån oss fantasier om hur det skulle kunna vara. Eller kallar dem just fantasier. Dagdrömmar som vi inte riktigt tar på allvar.

Men tänk om vi skulle ta dem på allvar!? Precis som ett gäng fiskhandlare som var så där lagom oengagerade som de flesta andra … tills de bestämde sig för att ändra på det.

Bilder från Pike Place Fish

Och blev världsberömda på kuppen! Så unikt är det alltså att vara så där uppseendeväckande engagerad på jobbet …

Så nu är jag jättenyfiken! Vad tror du – är ett genuint engagemang möjligt för alla? Och är det något eftersträvansvärt? Eller är det bra som det är? Tack för att du kommenterar nedan.

”Mina medarbetare är så taggade”

… säger en chef vars medarbetare jag vet inte är så engagerade i sitt arbete. Men det ser inte chefen. Och blir nästan lite irriterad när jag påstår det.

Medarbetares oengagemang väcker känslor. Många blir lättade när det kan talas om. De ser det i sin egen grupp och har kanske försökt göra något med det utan att lyckas.

Men minst lika ofta möts jag av oförstående. Vaddå oengagemang!? Nej, det känner man inte igen. I alla fall inte hos de egna medarbetarna. Ibland blir människor till och med arga. Vad sjutton är det jag kommer och påstår?!

Varför är det så provocerande att säga att människor inte är engagerade i sitt arbete?

Och jag tänker att det beror på att man säger att människor inte vill. Att de väljer att inte göra sitt bästa. Och att det på något sätt beror på chefen. Så att säga till någon att hens medarbetare är oengagerade blir ett personligt påhopp och en anklagelse.

En annan förklaring till att människor blir provocerade kan vara hur vi föreställer oss oengagemanget. De som reagerar negativt tänker sig något iögonfallande. Något människor gör och som de borde ha sett om det var så. Men jag ser oftast oengagemang som något människor inte gör. En passivitet som inte gör så mycket väsen av sig. Och som många inte ser eftersom den är så vanlig (att 85 % är oengagerade kan du läsa om här).

Oengagemang är business as usual, helt enkelt.

fikaJag tycker om att sitta och jobba på caféer och varianter av följande händelse har jag upplevt många gånger.

Klockan är halv elva på förmiddagen. En kvinna kommer in på en restaurang några våningar upp i ett varuhus. Hon stannar lite på avstånd men söker med blicken över disken.

Bakom disken står en man och plockar med koppar och glas. Han tittar inte upp trots att han säkert har noterat kvinnan. Han väntar på att hon ska ta initiativet.

Efter en stund säger hon: -”Är det ni som har äppelkaka och kaffe för 55 kronor?”

-”Nej”, svarar mannen utan att för ett ögonblick avbryta sitt plockande.

Kvinnan funderar lite. Tittar lite. Sen säger hon: -”Men det står på skylten där nere i entrén.”

-”Ja, det är inte här i alla fall”, svarar mannen utan att avbryta sitt arbete.

Kvinnan tittar lite till. Funderar lite till. Och vänder sig sen om och går.

Låt oss analysera händelsen.

Mannen arbetar hela tiden. Han är inte otrevlig. Han vet bara inte vem det är som har specialerbjudande på äppelkaka just idag. Jag gissar att hans arbetsgivare är nöjd med honom. Han kommer i tid, gör sitt jobb, är noggrann och ställer upp om det behöver jobbas över någon gång. Hans chef skulle nog säga att han är engagerad i sitt arbete.

Men är han engagerad? Ja, disken blev sorterad. Men det blev ju ingen affär. Och kvinnan ser troligen ingen anledning att komma till den här restaurangen igen.

Jag tänker att engagemang hade sett ut så här: När mannen ser kvinnan avbryter han omedelbart det han håller på med. Han hälsar vänligt och frågar hur han kan hjälpa henne. Och föreslår en kopp kaffe och en nybakad kanelbulle (som han har många av) när han nu inte har det hon frågar efter.

Troligen hade han sålt både bulle (de blir ju inte direkt färskare) och kaffe vilket är pengar i kassan. Kvinnan hade blivit nöjd och kanske t.o.m. valt detta trevliga café en annan gång. Och disken hade säkert hunnit bli sorterad i alla fall.

Jag tror att konkreta exempel på hur oengagemanget ser ut kan hjälpa chefer att leda bättre. Därför samlar jag på sådana historier. Tack för att du berättar om någon händelse bland kommentarerna nedan.

Passion på jobbet

Illustration: Timo Rinnevuo
Illustration: Timo Rinnevuo

Jobba, jobbigt … Det finns en sömnighet på många arbetsplatser. En energilöshet och syrebrist så invand att många inte ens reagerar på den. Och därför inte förväntar sig att det borde vara roligare på jobbet. En del tänker till och med att det inte ska vara det. ”Vi är inte här för att ha roligt” sägs det med lite sträng röst om man tar upp frågan.

Det ses sällan som något problem att människor är oinspirerade på jobbet. Att människor inte bryr sig om sitt bidrag till det stora hela eller ens tänker att det finns någon större helhet som man är en del av – ja, det lyfts ibland som ett problem. Men inte så stort att man verkligen går till botten med det. Och ibland får man till och med höra att människor vill ha det så. De har ju sitt liv någon annanstans.

I en sådan miljö är man naiv om man hävdar att ett genuint engagemang i arbetet är möjligt för alla. Man är flummig om man säger att människor ska trivas, vara glada och skratta på jobbet. Och kallas idealist på det där sättet som inte riktigt låter som en komplimang.

När oengagemang är det vanliga är det inte oväntat att påståenden om att det ska kännas varmt och härligt på jobbet möts med sneda leenden och ett ”skojar du?!”

Men jag skojar inte. Det är med stort allvar jag hävdar att något av det allra viktigaste och mest angelägna vi kan göra är att skapa arbetsplatser som sjuder av liv och energi. Att det ska vara wow! att gå till jobbet för alla – oavsett vad de jobbar med.

Exakt samma sak säger Gary Hamel, professor vid London School of Economics och en av de främsta managementtänkarna. Han använder det underbara ordet passion. Enligt honom är det ett stort samhällsekonomiskt problem att den saknas på våra arbetsplatser. Passionen, alltså!

Varsågod! En 4 minuter kort filmsnutt med Gary Hamel där han talar om ”The problem with employees”.

Åh, vad jag blir nyfiken på vad du som läsare tänker nu! Blir du uppiggad? Eller mest irriterad? Tack för att du kommenterar nedan!

Det måste gå att leda bättre

Enkelhet är en rörelse för ett nytt ledarskap. En kraft för chefer som vill anpassa arbetslivet till människor istället för tvärtom. Både för att det är det rätta att göra. Men också för att hjälpa privata och offentliga organisationer att prestera bra mycket bättre än de gör idag.

I decennier har managementforskare förklarat att goda resultat förutsätter engagerade medarbetare. Inte för att vi inte hade kunna räkna ut det på egen hand ;-) Men det är inte så dumt att det finns hyllmeter med litteratur om att det faktiskt är så.

gallup_sverigeHur kommer det sig då att 85 % av svenska medarbetare är oengagerade! Det är inte bara obegripligt. Det är också inhumant och ett samhällsekonomiskt problem. Men det går att göra något åt detta oengagemangs- och prestationsproblem. Eftersom orsaken är ledarskapet behöver chefer radikalt ändra hur de leder. Så enkelt är det!

Men bara för att det är enkelt betyder det inte att det är lätt. Tvärtom!

Varje chef behöver själv söka sig fram till hur hens nya ledarskap bör se ut. Människor – chefer och medarbetare – är unika. Vad som passar hos dig är inte nödvändigtvis något för mig. Men också för att ingen vet bestämt – inte ens managementforskarna. Och eftersom det är så ovanligt att leda för engagemang finns det inte många förebilder att inspireras av.

I ditt sökande efter det nya ledarskapet kommer du dessutom att krocka med din organisations processer, system och rutiner. De är ju konstruerade utifrån just de föreställningar som du omprövar. Och du kan inte heller räkna med stöd hos kollegor eller överordnade – att ifrågasätta vedertagna ”sanningar” är sällan uppskattat.

Chefer står alltså inför en monumental utmaning och de som vågar provar nya sätt att leda förtjänar inte bara stor respekt. De behöver också all hjälp de kan få. Och det är där Enkelhet kommer in.

Enkelhet:

  • är en samtals- och mötesplats för chefer som utforskar nya sätt att leda
  • är ett nätverk av likasinnade som kan inspirera, utmana, stötta och lära av varandra
  • erbjuder stöd i form av material, föreläsningar, kurser, coaching och rådgivning
  • åtar sig konsultuppdrag för chefer och organisationer som vill utvecklas

Hur skulle enkelhet kunna vara till nytta för dig? Vad skulle du uppleva som hjälpsamt? Tack för att du kommenterar nedan!