Jag hör att kollegor, som vanligen möts fysiskt en gång i veckan, nu ses digitalt varje dag.

Jag hör att det är hög kvalitet i dessa möten. Att människor är mentalt närvarande. Att de lyssnar och öppnar sig; att man talar om hur man har det.

Jag hör också att man erbjuder varandra hjälp. Och man lägger tid på att hitta sätt att hjälpa andra. Kunder, leverantörer och till och med konkurrenter.

Och sist men inte minst hör jag att en hel del faktiskt inte görs alls. Vilket är jätteintressant.

När jag jobbar med organisationer brukar jag fråga såväl chefer som deras medarbetare vad de kan sluta göra. Och de allra flesta har oerhört svårt att komma på något. Allt är lika viktigt. Inget går att plocka bort.

Vilket vi nu ser inte är sant. För plötsligt är det en hel del av det vi brukar göra, som vi inte gör. Bara så där!

På orimligt kort tid och utan förvarning har vi tvingats prioritera.

Och någonstans där fanns det en magkänsla som ledde oss rätt.

För det visade sig att vi egentligen visste ganska väl vad som var viktigt på riktigt. Att det är sådant som på riktigt hjälper våra kunder med det de verkligen behöver hjälp med. Och sådant som gör livet lättare och bättre för våra medarbetare och kollegor.

Eller som en chef jag coachar lite oväntat sa häromdagen: “Jag känner inte samma stress nu, för mycket ligger på is och jag har tid att stötta och samtala med mina medarbetare.”

Fantastiskt, tänker jag!

I en DN-artikel nyligen säger Roland Paulsen, forskare i sociologi vid Lunds universitet, att mångas definition av arbete är att vara på jobbet. Men att det vid en närmare granskning kanske inte är så mycket de faktiskt gör där.

Business as usual innebär nämligen för många slentrianmässiga möten med låg mental närvaro.

Processer som görs för att ”någon” har sagt att de ska göras. För”så har vi ju alltid gjort”.

Projekt som ingen riktigt förstod värdet av men som på något sätt permanentade sin plats i vårt arbetsliv. Eller som såg kloka ut på ritbordet men där ingen vill vara den budbärare som säger att de inte levererar i verkligen.

Mellan 40 och 80 procent av många människors arbetstid läggs på aktiviteter som inte skapar värde, hävdar management-konsulten Yves Morieux i sitt briljanta TED-talk. Vilket ju är ett enormt slöseri med resurser.

Men det är värre än så.

För, som Yves Morieux säger, ju mer komplicerad en verksamhet är desto svårare är det att förstå vad som verkligen händer.

Vilket jag tänker gör oss avtrubbade.

När alltför mycket blir mest going through the motions är det lätt att glömma att värde skapas genom emotions. Känslor, alltså.

Jag har tidigare skrivit om det gigantiska problemet att bara cirka 15 procent av medarbetarna är engagerade i sitt arbete. Alla möjliga mått hänger nämligen tydligt ihop med just medarbetares känslomässiga involvering.

Och det är ett lika stort problem för organisationer att de inte lyckas göra sina kunder emotionellt nöjda. För de genererar en lönsamhet på en helt annan nivå än de rationellt nöjda kunderna som ligger på samma nivå som de missnöjda.

Pandemin har drabbat människor och organisationer hårt. Inte alla kommer att överleva.

Men för de organisationer som kommer klara sig har situationens allvar paradoxalt nog hjälpt dem med något som de vanligtvis har svårt för. Nämligen att rensa bland allt de gör för att få till ett fokus på det som faktiskt betyder något för människor i och utanför organisationen.

Så låt oss inte slarva bort denna dyrköpta möjlighet. Låt oss istället vara extremt restriktiva med vad vi (åter)inför när livet återgår till det normala.

Ta för vana att alltid ställa några kontrollfrågor kring varje nytt möte, ny process, nytt projekt, ny aktivitet – om än aldrig så liten – som vill in i ditt arbetsliv:

1. Kommer det ge något verkligt värdefullt till medarbetare eller kunder? Vad kommer det ge?  Och är det värdefullt med deras mått mätt?

2. Kommer medarbetare eller kunder att bli genuint entusiastiska och engagerade kring detta? Alltså, glada på riktigt?

Och här gäller det att vara hård. För om svaret inte är ett entydigt ja på båda frågorna … ja, då vet du.

Släpp det inte över tröskeln!