Mot bakgrund av de kontinuerligt stigande långtidssjukskrivningarna bland chefer intervjuade jag en facklig representant vid en av Sveriges största myndigheter om chefers arbetsvillkor. Och hen kopplade den utvecklingen till att chefsuppdraget har blivit väldigt svårt, gränsande intill orimligt.
”Jag häpnar över att chefer verkar vänja sig vid att ha en eländig arbetsmiljö; att aldrig riktigt kunna koppla av, att inte ha rätt mandat eller andra förutsättningar som pengar eller utbildning för att lösa sitt uppdrag.”
Orsaken menade hen var att man under de senaste åren har tryckt ner mycket ansvar och många uppgifter längre ner i organisationen, men utan att motsvarande resurser såsom tid, befogenhet eller utbildning har följt med.
Att detta inte har uppmärksammats tidigare kan bland annat bero på att chefers arbetsmiljö inte har varit i fokus. Chefer är ansvariga för andras arbetsmiljö men chefens egen arbetsmiljö har varit bortglömd och osynlig.
”Medarbetares arbetsmiljö är ganska välkänd ända upp i ledningen men när det gäller chefers arbetsmiljö har den inte funnits på ledningens bord. Det har vi fått jobba för.”
Samtidigt verkar chefers stödstrukturer vara svagare. Chefer förväntas kunna och klara allt själva, och de försöker leva upp till den imagen. Bland annat genom att inte söka stöd – ens hos varandra.
”Det verkar svårare att bygga en kollegialitet mellan chefer. Det finns en förväntan att man ska hantera allt själv och många chefer upplever sig ensamma med sina tankar och sin situation.”
Hen bekräftar allt det jag har sett på så många håll. De höga kraven, de orimliga förväntningarna och ensamheten med allt detta.
Och inspirerad av det sista citatet, det om den bristande kollegialiteten, funderar jag över om det går att ta fram ett program som syftar till att öka det sociala stödet till chefer och chefer emellan.
Vad tror du?