Illustration: Timo Rinnevuo
Jobba, jobbigt … Det finns en sömnighet på många arbetsplatser. En energilöshet och syrebrist så invand att många inte ens reagerar på den. Och därför inte förväntar sig att det borde vara roligare på jobbet. En del tänker till och med att det inte ska vara det. ”Vi är inte här för att ha roligt” sägs det med lite sträng röst om man tar upp frågan.
Det ses sällan som något problem att människor är oinspirerade på jobbet. Att människor inte bryr sig om sitt bidrag till det stora hela eller ens tänker att det finns någon större helhet som man är en del av – ja, det lyfts ibland som ett problem. Men inte så stort att man verkligen går till botten med det. Och ibland får man till och med höra att människor vill ha det så. De har ju sitt liv någon annanstans.
I en sådan miljö är man naiv om man hävdar att ett genuint engagemang i arbetet är möjligt för alla. Man är flummig om man säger att människor ska trivas, vara glada och skratta på jobbet. Och kallas idealist på det där sättet som inte riktigt låter som en komplimang.
När oengagemang är det vanliga är det inte oväntat att påståenden om att det ska kännas varmt och härligt på jobbet möts med sneda leenden och ett ”skojar du?!”
Men jag skojar inte. Det är med stort allvar jag hävdar att något av det allra viktigaste och mest angelägna vi kan göra är att skapa arbetsplatser som sjuder av liv och energi. Att det ska vara wow! att gå till jobbet för alla – oavsett vad de jobbar med.
Exakt samma sak säger Gary Hamel, professor vid London School of Economics och en av de främsta managementtänkarna. Han använder det underbara ordet passion. Enligt honom är det ett stort samhällsekonomiskt problem att den saknas på våra arbetsplatser. Passionen, alltså!
Varsågod! En 4 minuter kort filmsnutt med Gary Hamel där han talar om ”The problem with employees”.
Åh, vad jag blir nyfiken på vad du som läsare tänker nu! Blir du uppiggad? Eller mest irriterad? Tack för att du kommenterar nedan!
2 Comments on “Passion på jobbet”
Jag tänker att en chef och ledares främsta uppgift är att ge de förutsättningar man kan för att det ska sjuda av energi i arbetsgruppen. Rekrytering är en viktig ingrediens, att ge utmaningar för var och en, är en annan. Men en tredje ack så viktig men svår uppgift är att också coacha människor vidare, en del behöver helt enkelt planteras om. Som ett frö som helt plötsligt börjar växa när den byter jord och kruka eller ställs i ett annat fönster i huset.
Vi hade nyligen en utbildningsdag där frågan var: vad tror du att det krävs för förutsättningar för en framgångsrik organisation? Svaren berörde engagemang, arbetsklimat, ledarskap, möjligheter, delaktighet, tydlighet, tillåtande, bekräftelse.
Personligen skulle jag söka mig vidare om jag själv inte kände glädje inför att gå till jobbet på morgonen, jag ser det som en eget ansvar gentemot både mig själv och mina kollegor. Men jag är helt på det klara med att en del kan behöva den putten också eftersom ett sådant kliv kan kännas väldigt läskigt också.
Vilken bra liknelse, Camilla! Den om växten som frodas men någon annanstans. För så är det ju – alla passar ju inte överallt. Omständigheter gör att man plötsligt kan befinna sig på en plats där man inte trivs eller kommer till sin rätt. En del av det oengagemang som jag skriver beror alldeles säkert på att människor är på fel plats.
Men som du skriver, det är ju lättare sagt än gjort att ta steget vidare. Kanske vet man inte ens hur man gör? Kanske är det första gången man ska göra ett ”medvetet karriärval” och var börjar man?
Jag tror precis som du att chefen har en viktig roll här. En chef som verkligen ser människor och som gör det möjligt att prata om att någon kanske är på fel plats och att det är ju ingen dramatik i detta. Som också kan hjälpa människor vidare. Kanske inte alltid själv men genom att visa till det stöd som finns. Och som följer upp och ser till att medarbetaren verkligen kommer vidare till något som passar hen bättre.