På DN Debatt läste jag häromdagen att medarbetare inom offentlig sektor motiveras av inre drivkrafter. Men att kontrollsystem som säkrar medborgarnas rätt till korrekt myndighetsutövning kan minska denna motivation.

Rubriken till det hela var ”Låt den offentliga sektorn återinföra administratörer”. Och ingressen inleddes med ”förlorad arbetsglädje”.

Ja, jag vet att rubriken vanligen sätts av någon annan än artikelförfattaren. Som inte heller klipper ihop ingressen.

Men alldeles oavsett detta tänker jag att det finns en hel del idéer om människor i arbete som ställer till det för oss alla.

Kan det verkligen stämma att de som arbetar i den offentliga sektorn på något grundläggande sätt skiljer sig från oss andra när det gäller motivation?

Enligt motivationsforskningen har alla en inre drivkraft. Inte bara de som arbetar i offentlig sektor. Alla föds motiverade och alla är alltid motiverade. Säger forskningen.

Att människor skulle behöva motiveras är alltså en missuppfattning. Men en väldigt utbredd sådan. Så utbredd att de flesta redan från späd ålder erbjuds externa belöningar för att ”vara duktig”.

Och den som vänjs till det som forskarna kallar för ”motivational junk food” får lätt för sig att det är det hen vill ha. Och andra hakar på. I debattartikeln står det att ”Den första utmaningen är att utveckla belöningssystem som verkligen motiverar medarbetare”.

Jag tror att det faktiskt bara gör saken värre.

Utmaningen är, som jag ser det, att hjälpa människor hitta tillbaka till sina inre drivkrafter. Bland annat genom att utveckla ersättningssystem som slutar demotivera medarbetare.

Nu kanske du tänker att det bara är en lek med ord.

Säger jag inte samma sak som artikelförfattaren – bara uttryckt på ett annat sätt?

Nej. Långt ifrån.

Jag tänker att vi går fel så länge vi envisas med att vilja ”motivera” någon med ”belöningar”. För då är vi ju fortfarande där och stör den inre drivkraften som finns där alldeles av sig självt redan från den allra första stunden!

Människor ska ha en rättvis och rimlig ersättning för det arbete de utför. Men det är inte en belöning.

Belöningen (om vi nu inte bara kan skippa det ordet) är möjligheten att få utföra ett arbete som tillfredsställer tre psykologiska behov. Autonomi, sammanhang och kompetens. För när alla tre blir tillfredsställda – ja, då är människor optimalt motiverade, enligt forskningen.

Åter till debattartikelns ingress.

Utöver att offentliganställdas drivkrafter antas vara av en annan art än andra människors står det att deras motivation är beroende av att de får ägna sig åt godtycklig myndighetsutövning utan insyn.

Nej, det står det inte. Men något åt det hållet antyds.

Och inte bara där.

I samtal med chefer om vilket utrymme de bör ge sina medarbetare händer det att någon chef tycker att jag går lite väl långt. ”Men det finns ju lagar och regler som man måste följa”, utbrister hen.

Ja, det gör ju det. Men varför påpeka självklarheter?

Jag tror att uttalandet avslöjar att det traditionella ledarskapet oreflekterat lägger alldeles för stor vikt vid chefen som garant för att saker och ting blir ordentligt gjorda. Och som en konsekvens har en rätt låg tilltro till övriga medarbetares förmåga och vilja.

En rimlig konsekvens av detta blir därför att medarbetares autonomi begränsas, deras arbete rycks ur sitt sammanhang och deras möjlighet att känna sig kompetenta försämras.

Men när människors arbete konstrueras så att psykologiska behov inte blir tillfredsställa … ja, då är det ju inte så konstigt att motivationen dalar!

Vilket vi tyvärr inte verkar förstå. För i debattartikeln hävdas istället att det är en utmaning ”att bevara motivationen när kraven på transparens och rättssäkerhet ökar”.

Jag tänker att det måste vara en utmaning att bevara motivationen i ett arbetsliv där såna här nedlåtande påståenden förekommer.

För jag tror inte alls att människor, för vilka rättssäkerhet är ett honnörsord, har något emot kontrollsystem. Men jag är rätt säker på att de riskerar att tappa sugen rätt rejält när de ska underordna sig kontrollsystem som luktar misstro lång väg.

”Arbetsglädjen bland medarbetare i offentlig sektor är en angelägenhet för oss alla. Kostnaden i psykosocial ohälsa på arbetsplatser drabbar individer, familjer, anhöriga, brukare”. Står det mot slutet av debattartikeln.

Jo, jo … men vad med alla andra? Som också har familjer och inre drivkrafter?

Jag tror att om vi kunde låta bli att försöka styra upp så mycket och istället lita på att människor faktiskt både vill och kan göra ett bra jobb … ja, då skulle en hel del tappade sugar hittas igen.

Alldeles oavsett i vilken sektor de har tappats.

Eller vad tror du? Tack för att du kommenterar nedan.