Jag överhörde ett samtal häromdagen.

Eller, samtal och samtal. Snarare en chef som pratade om det rådande läget, hur det går för organisationen och hur ledningen tänker kring detta. Medarbetarna lyssnade.

Mot slutet undrade chefen om det fanns några frågor. Det kom två. Som hen besvarade vänligt men kortfattat.

Jag tänkte att chefen verkade väldigt mån om att förmedla att hen har koll.

Och kanske var avsikten att med ett säkert uppträdande förmedla trygghet till trupperna i dessa oroliga tider.

Frågan är om det fungerade. Kan någon trovärdigt påstå sig ha koll i rådande läge?

Sättet som frågorna besvarades på gjorde så klart att det inte kom fler frågor. Så mötet avslutades och alla gick tillbaka till sitt.

Och jag tänkte att oj, oj, oj vilket missat tillfälle.

Tillfälle till vad?

Till ett genuint möte mellan människor på olika nivåer och olika delar i organisationen. Till lärande och utveckling. Till pepp och engagemang för medskapande. Till delat ansvarstagande kring alla de utmaningar som organisationen uppenbarligen står inför.

Stora ord, tänker du. Och lite slitna, kanske.

Ja, vi pratar ju lite för mycket om dom i förhållande till hur sällan det faktiskt blir någon verkstad.

Vilket är obegripligt, med tanke på hur lätt det faktiskt är.

Chefen gör bara så här istället:

Håller sitt anförande hyfsat kort. Ser det inte som huvudnumret utan som en inledning och bakgrund till det centrala; dialogen.

Som chefen bjuder in till.

– ”Nu är jag nyfiken på era tankar. Vi har gott om tid för frågor och reflektioner om både det jag har tagit upp men också det ni själva funderar över och vill prata om.”

När den första lite trevande frågan kommer ser chefen till att öppna upp den; inte besvara och stänga ner.

– ”Tack, det var en viktig fråga. Vill du berätta mer om hur du tänker?”

Ber frågeställaren att utveckla frågan och sina tankar. Är genuint nyfiken på vad som ligger bakom.

Låter bli att själv tala om” hur det är”, alltså svarar på frågan. Bjuder istället in andra att bidra med sina reflektioner.

– ”Vad tänker ni andra som hör detta? Vad är era reflektioner? Finns det andra sätt man kan se det på? Vad har vi missat här?”

Hjälper samtalet igång och ser till att hålla det igång. Ställer kompletterande frågor som gör det lätt för människor att haka på det sagda.

Låter det också få bli tyst; låter människor få tänka. Samla sina tankar. Och mod att bidra med dem.

– ”Hur skulle vi kunna ta detta vidare?”

– ”Vilka skulle vara intresserade av att göra det?”

Genom att tala om en fortsättning bevisar ledaren att detta inte är en charad. Att det inte heller kommer stanna vid ett i och för sig intressant utbyte av tankar här och nu, utan att samtalet förväntas fortsätta och utvecklas. För att det man talar om är viktigt på riktigt.

Och att människor som tycker sig ha kunskap och intresse i frågan är välkomna att bidra med både innehåll och format.

Genom att tala med istället för till medarbetarna skapar chefen förutsättningar för dialoger mellan olika delar i organisationen.

Som garanterat kommer ge nya och många gånger viktiga perspektiv på vad som är, och vad som skulle kunna vara. Inte minst till chefen.

Och som ger människor utrymme att bidra med både sin kompetens och sitt engagemang på sätt som de vanligen inte har.

Och det är stort.

***

P.S. Som du ser är detta inte någon rocket science. Trots det kan det kännas svårt och ovant och jag har respekt för det. Men det går att lära sig! Jag har hjälpt andra chefer och jag hjälper gärna dig. Hör av dig!