”Min största utmaning när det gäller att leda andra är att jag inte utstrålar auktoritet. Jag har ingen tydlig karisma och äger rummet som en del chefer har.”

En duktig chef, som låter sina medarbetare ta plats, tvivlar på sig själv. Känner sig som en dålig ledare. Tänker att hen nog inte leder. I alla fall inte på det sätt som hen bör …

Ibland blir rådande ledarideal synligt.

Ledarskap som begrepp handlar allt som oftast om personen ledaren. Ledaren som härförare; den som förväntas mobilisera trupperna i den riktning som ledaren pekar ut.

Och som för att lyckas ska vara karismatisk, tydlig, vältalig, allvetande, säker, snabb, orädd, den som styr upp och ställer på plats.

Visst nämns ord som delaktighet. Men på det stora hela beskrivs ledarskap som ett enmansjobb (notera ordet ”man” där i mitten …).

Ledaren är subjektet i förarsätet som ägnas mycket uppmärksamhet. Medan de övriga sitter i baksätet. Och som inte får så stort utrymme och då nästan uteslutande som ett kollektiv.

Men det är inte genom att vara karismatisk som man mobiliserar människors genuina engagemang och kreativitet. Det är inte chefens självsäkra agerande som väcker medarbetarens lust och vilja att ta initiativ och vara innovativ.

Vi behöver synliggöra och ifrågasätta rådande ledarideal. För det får inte bara de ledare som tänker rätt att tvivla på om de alls har hamnat rätt. Det gör dessutom att det överlag läggs för lite tid på sådant som utvecklar det nödvändiga och avgörande samspelet med medarbetarna. Det där som idag skapar värde.

För det är inte de mest karismatiska ledarna som leder de långsiktigt framgångsrika verksamheterna.