Tre miljarder kronor är väldigt mycket pengar. Tre miljarder kronor årligen och för all framtid … tanken svindlar.
Så mycket pengar satsar regeringen på det man kalla lärarlönelyftet.
Regeringen är nämligen inte nöjd med leveransen från en del av organisationen. Närmare bestämt skolan. ”Den svenska skolan befinner sig i ett allvarligt läge” står det i en färsk promemoria från Utbildningsdepartementet.
Jag tänker inte ge mig in i debatten om den svenska skolan. Men jag tar mig friheten att använda skolan som ett exempel på hur ledarskap ofta utövas idag. Det vill säga utan att man har grundläggande samband kring motivation riktigt klara för sig.
”Nu satsar regeringen på höjda lärarlöner” är alltså rubriken på ett pressmeddelande som häromveckan skickades ut från Utbildningsdepartementet. Av ingressen framgår att regeringen har fattat beslut om att investera tre miljarder kronor på årsbasis till höjda löner för lärare m.fl. ”för att vända kunskapsresultaten”.
I pressmeddelandet citeras Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning och ansvarig minister för Lärarlönelyftet.
– ”Jag är stolt över att den här reformen nu är på plats. Sverige har haft sjunkande kunskapsresultat under flera år, skickliga och engagerade lärare är nyckeln för att vända utvecklingen i skolan.”
Vilket man ju kan hålla med om. Att skickliga och engagerade lärare är nyckeln. Eller i alla fall en av huvudnycklarna.
Men hur hänger det ihop med pengarna?
Blir lärarna verkligen skickligare och mer engagerade av högre lön? Det skulle ju betyda att lärarna idag går och håller inne med skicklighet och engagemang. Men att de är beredda att släppa till lite mer skicklighet och engagemang bara de får lite mer pengar i lönekuvertet.
Jag undrar om inte risken är att lärarna blir irriterade och därmed kanske mindre engagerade genom en åtgärd som kan tolkas på detta sätt.
Jag läser vidare i pressmeddelandet.
Där står att man avser ”höja lönerna för lärare som utvecklat undervisningen på egen hand eller tillsammans med kolleger och på så sätt förbättrat elevernas studieresultat”.
Pengarna ska alltså gå till högre löner för lärare som redan har gjort bra saker.
Men då belönar man ju bara status quo. Då går ju inte pengarna till att ”vända kunskapsresultaten i skolan” vilket ju är det man säger sig vilja åstadkomma genom satsningen.
Är inte det att kasta pengarna i sjön?
Jag provar en lite mer positiv vinkling av det senare.
Reformen är kanske lite som Nobelpriset! Man belönar någon som redan har gjort ett jättebra jobb. För att det är trevligt att belöna. För att det väcker uppmärksamhet. Och för att man tänker att detta på lång sikt – väldigt lång sikt – gör att unga människor får upp ögonen för verksamheten och kanske söker sig till den.
Ja, kanske är det så regeringen tänker sig det hela. För man är tydlig med att pengarna inte ska användas till nyrekryteringar. Men att ”syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan”.
Det man då inte skriver är att detta är ett oerhört långsiktigt mål. Vi pratar decennier. Och med tanke på hur allvarligt ministern ser på situationen här och nu – vore det inte bättre att använda pengarna till reformer som kan förväntas ge resultat inom en i alla fall överskådlig framtid?
Min avsikt är inte att särskilt peka ut regeringen. För regeringen är inte alls ensam om att försöka leda utifrån ganska grumliga antaganden om samband man inte har någon vidare klar insikt i.
En hel del av de antaganden som ligger till grund för vedertagna sätt att leda i de allra flesta organisationer är nämligen just antaganden. Gissningar utan varken vetenskaplig eller empirisk förankring.
Så utan att ha väsentliga samband klara för sig höftar de allra flesta organisationer lite. Eller ganska mycket.
Och tänker att det i alla fall inte kan skada att kasta pengar på problemet.
Men det är precis vad det kan!
Jag tänker att det är viktigt att förstå något kring det faktum att de skickliga och engagerade lärare som kommer få höjda löner redan har gjort ett bra jobb. Nämligen att de har gjort det av andra skäl än att få mer pengar. De visste inte ens att det fanns några pengar att hämta när de valde att vara så där engagerade och skickliga.
Kan det vara så att de helt enkelt tycker om att göra ett bra jobb?
Och om det är så – ja, då är det viktigt att vi förstår vad som händer med människors egen interna motivation när vi börjar försöka motivera dem genom externa belöningar.
Modern motivationsforskning visar att vi tyvärr har fått det där med motivation ganska så mycket om bakfoten. Och att många traditionella sätt att försöka motivera människor med pengar faktiskt är direkt demotiverande.
Åtgärder avsedda att höja prestationer sänker dem faktiskt!
Hur det hänger ihop berättar författaren Dan Pink i en underhållande animerad föreläsning om mänskliga drivkrafter. Se den!
Och var beredd på att hjärnan formligen krullar ihop sig när den försöker förstå konsekvenserna av det han säger.
För om det han säger är sant (vilket det är!) … Ja, då ställs många ”självklarheter” kring organisation och ledarskap helt på ända.
Vad är din reaktion på filmen? Tack för att du låter mig veta i kommentarsfältet nedan.
6 Comments on “Kasta pengar på problemet”
Själva fokuspunkten i det här ligger för mig i att ”Pay people enough to take the issue of Money off the table”. När vi är förbi det – och där tror jag inte att vi är i många kommunala verksamheter – och där vi i är förbi det så gäller det att vi ger tilltro, ansvar och (rätt) befogenheter till våra medarbetare. Det är väl där belöningen ligger? För mig personligen så kommer ju belöningen i att det jag har gjort – eller snarare det mina medarbetare har gjort – blir bra. Och att min coachning gör så att individer växer…
Jäkligt bra film dessutom! :-)
Ja, visst är filmen suverän! :-)
Människor ska ha en anständig och rimlig lön för det arbete de utför. De allra flesta av oss behöver ju vår lön. Och visst kan jag tycka att vissa yrkesgrupper – inte minst inom den kommunala världen – borde ha bättre löner för det viktiga arbete de gör.
Men … jag tycker det av helt andra skäl än för att jag hoppas att de då gör ett bättre jobb. Jag tror nämligen inte att vi gör ett bättre jobb om vi får mer betalt. Egentligen alldeles oavsett hur mycket eller lite vi tjänar.
Och därför är det i mina ögon olyckligt att lönefrågan får ett så stort utrymme.
Jag tror nämligen att den maskerar verkliga problem. Jag tror att många är (eller säger sig vara) mer missnöjda med sin lön än vad de egentligen skulle vara om andra omständigheter på deras arbete vore annorlunda. Jag tror att vi skulle höra mindre missnöje kring lönen om människor hade bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.
Lönen är dessutom att socialt accepterat sätt att ”klaga” över att man inte får sina behov tillfredsställda medan det kan vara svårare att säga att man inte blir sedd, uppskattad, tackad eller vad det är man egentligen saknar.
Eller vad tänker du?
Håller med dig i allt. :-) Lönen behövs för att leva. Men den är inte drivkraften för att göra ett bättre jobb. Dock kan den väl vara en drivkraft och mätinstrument för tävlingsbenägna personer i sociala och ”karriärsklättriga” sammanhang?
Men egentligen, med tanke på ditt sista stycke, prata om det som behöver pratas om – inte det andra…
Och jag håller med dig ;-) Lön kan vara en massa olika saker precis som du skriver. Och användas på olika insiktsfulla sätt. Inte minst som en kraftfull signal om vad arbetsgivaren prioriterar och värderar. Ur den aspekten – för att återgå till lärarlönelyftet – kan det vara helt rätt att höja extra duktiga lärares löner med tre miljarder kronor. Det jag ifrågasätter är förhoppningen att denna löneförhöjning ska vända de avsedda kunskapsresultaten. Jag tror inte att pengarna kommer ge den effekten.
Jättebra film, och inte ett dugg förvånande i sig, åtminstone inte för den som reflekterat det minsta över mänskligt beteende i olika avseenden. Man (jag generaliserar medvetet) behöver inte gå längre än till sig själv för att inse att motivationen är en inre kraft. Just nu tycker jag det är extra synligt när så många människor ställer upp på en massa olika sätt för alla nya människor,som strömmar in, på sin fritid och utan någon ersättning. Homo economicus är en extremt insiktslös idé, märkligt att den fått sådant genomslag: Men det är klart – det är enkelt att bara slänga pengar på folk. Man behöver inte tänka och kan känna att man verkligen gör något. Problemet med den sorgesamma skolan ligger betydligt djupare än så och kräver bl a en annan attityd till kunskap än den som sjösattes på 60-70 talet. Så det lär ta minst en generation att vända det och det kräver mycket och medvetet arbete. Lärare i gemen stretar på under jobbiga förhållanden av en mängd olika slag, därför att de gillar ungarna och verkligen vill ge dem goda förutsättningar i livet. Jag vet av egen erfarenhet och från vänner som är lärare. Vilket inte hindrar att lönerna behöver höjas också som en markering i vår penningstyrda värld att yrket är viktigt
Det är tänkvärt det du skriver. Ja, motivation är en inre kraft och som du skriver är det inte svårt att se att det är så för exemplen är många. Men i det traditionella sättet att leda ”stör” vi denna inre kraft genom att förhålla oss till motivation som något som måste ”hanteras” utifrån. Med konsekvensen att vi vänjer människor vid det forskare kallar ”motivational junk-food” vilket skapar motivationsproblem i förlängningen. Att kasta pengar på problemet är alltså inte alls harmlöst eller oskadligt när det handlar om motivation – tvärtom! Jag ska skriva mer om detta med motivation i kommande inlägg för det är en verkligt viktig sak att förstå för att kunna leda människor på bra sätt.