– ”Vad jobbar du med?” frågar den nya bekanta.

– ”Ledarskap”, svarar jag.

– ”Jaha, vilken metod använder du?” blir följdfrågan.

– ”Jag brukar prata med människor”, svarar jag.

Den nya bekantskapen tittar förvånat och lite osäkert på mig. Jag ser att det var ett oväntat svar. Hen tvekar. Skojar jag? Så jag ler avväpnande, hen ser lättad ut och vi skrattar i samförstånd. Just det, man kan ju prata med människor!

Det är inte första gången det blir så här när nya bekanta frågar vad jag jobbar med. Och jag tänker att det säger något om synen på arbetslivet.

Spontant verkar det inte ses som en plats där vuxna och kompetenta människor samskapar för att de vill och därför talar med varandra om det som behöver talas om. Nej, om vi inte tänker oss för verkar vi tänka oss arbetslivet som en plats där någon med hjälp av metoder och modeller styr upp det som uppenbarligen behöver styras upp.

Jag tycker det är intressant.