Jag är chef över en mycket kompetent medarbetare som till och från går sin egen väg utan att stämma av med mig. Hen gör inte som jag önskar om hen tycker annat blir bäst för organisationen. Hen har tidigare haft ett större mandat men så är det inte idag.

***

Visst är detta ett väldigt intressant uttalande, i all sin motsägelsefullhet.

Chefen ser att medarbetaren är mycket kompetent och att hen faktiskt har klarat ett större mandat. Men vill ändå att hen ska stå ut med att bli beskuren, att hen ska stämma av mer med chefen och framför allt göra som chefen säger.

En självgående och kompetent medarbetare som agerar med organisationens bästa som ledstjärna borde vara varje chefs dröm.

Men som vi kan utläsa ur citatet finns också en annan dröm. Den drivs av chefens ego och är hens längtan efter att känna sig behövd. Att vara den som vet bäst och som andra rättar sig efter.

Egodrömmen är oftast hemlig och inget man pratar om. Ibland är den till och med hemlig för chefen själv.

Men min känsla är att medarbetarna vet. Vilket ger dem ett antal alternativ.

Att göra som den citerade chefens medarbetare. Inte bry sig så mycket om chefers egon utan fokusera på att göra ett bra jobb. Med risk för att bli stämplad som besvärlig och kanske i förlängningen tvingas bort.

Eller att prioritera putsandet av chefers egon. Att se det politiska spelet som en del av att få jobbet gjort och ta sig fram. Vilket troligen kommer att uppskattas. Men där ”spelet” sannolikt står i vägen för ett helt genuint engagemang. Det som vi vet är det som skapar värde. 

Och slutligen det som borde vara chefers största mardröm. Det finns gott om exempel i organisationsforskningen på hur stora värden gick åt skogen p.g.a. att medarbetare gjorde som de blev tillsagda.

De visste att det inte var rätt sak att göra.

Men de ville inte stöta sig med cheferna.