En fjärde myt om tystnadskultur är den här: Att det är upp till var och en att säga till eller säga ifrån om man har något att säga.

Människor är inte tysta för att de inte har något att säga. De är tysta för att det inte känns tryggt att säga sådant som de egentligen tycker borde sägas.

Forskningen är tydlig med att organisationell tystnad inte är en individfråga utan en kulturell fråga.

Och som alla kulturella frågor grundläggs de högt upp i organisationen. Så ansvaret för att bryta den tystnadskultur som råder faller på chefer. Och ansvaret är större ju högre upp i hierarkin man sitter.

Dessutom är det överordnade som betalar det högsta priset för tystnadskulturen. De som sitter med ansvaret för verksamheten.

För i en tystnadskultur får chefer och övriga ledare inte nödvändig hjälp av övriga organisationen. De får inte veta just det som de allra mesta av allt skulle behöva få veta.

Jag kan ju bara säga Vasa-skeppet eller Nokia, så förstår du hur illa det kan gå när information som finns i organisationen inte når hela vägen upp.

Så ju högre position du har, desto större ansvar behöver du ta för vad som är möjligt att säga. Även för den som är längst ner i hierarkin.

Och det är verkligen inte en lätt uppgift!

Hur kan du som chef och ledare visa att det inte bara är tillåtet – utan faktiskt önskvärt – att lyfta det som skaver?

Tack för att du kommenterar – alla råd kring denna svåra fråga behövs.

#ledarskap #tystnadskultur #information