Myt nr 3: man känner igen tystnadskultur på att det är tyst.

Sanningen är att tystnadskultur inte betyder att det inte pratas, utan om att viktiga saker inte sägs.

En pratig kultur kan därför också vara en tystnadskultur, där just pratigheten döljer den tystnad som även den finns.

För om man lyssnar noga … så pratar inte alla lika mycket. Det pratas inte om allt. Och definitivt inte i alla sammanhang.

Särskilt när överordnade är närvarande kan det vara mycket prat och engagemang kring de mindre viktiga och potentiellt känsliga frågorna.

Medan det kring t ex planerade beslut från ledningen helt plötsligt blir tyst. Ingen kommenterar. Ingen nappar på möjligheten att ställa frågor.

Överordnade konstaterar då vanligen nöjt att ”jamen vad bra att allt är glasklart”.

Men att uttrycka gillande kring att ingen har något att säga i viktiga frågor förstärker tystnadskulturen.

Mina tips till dig som chef är att i stället göra så här:

• Avsätt gott om tid för frågor, för det signalerar att du förväntar dig frågor.

• Låta samtalet börja i mindre grupper först för att göra människor tryggare att faktiskt våga säga det som kan kännas potentiellt riskabelt.

• Aktivt efterfråga det negativa t ex genom att säga ”jag vill särskilt höra vad ni är tveksamma till eller vad ni ser att vi i ledningen inte har tänkt på”

• Visa att du klarar att få tuffa frågor och mothugg. Att du till och med uppskattar sånt.

Hur gör du för att motverka tystnadskultur i ditt ledarskap? Kommentera gärna så att vi tillsammans bygger ut listan med tips.