Igår blev jag återigen påmind om hur svårt vi gör det för medarbetare att vara fullt ut engagerade i sitt arbete.

Det traditionella ledarskapets syn på information är att information är något man har utifrån position och rang. Vilket innebär att alla inte har all information. Inte för att det finns någon funktionell eller teknisk begränsning. Utan för att man helt enkelt tänker att det inte skulle vara bra om alla visste allt. Att alla vet allt är alltså inte ens önskvärt.

Trots allt tal om transparens. Och trots att vi gillar Jan Carlzon och tänker att han är en klok man som säger många kloka saker.

Så tänker vi att han nog faktiskt inte menade allt, trots allt. Han menade nog att många skulle ha ganska mycket. Men allt? Nej, det skulle ju inte gå! Tänker vi.

Och silar och sorterar och tillrättalägger informationen för våra medarbetare. Alls utan att förstå att vi helt missar poängen i det Jan Carlzon säger.

Jag blev påmind om detta när jag pratade med några medarbetare som bland annat förbereder beslutsunderlag till en organisations ledning. Samtliga är högt kvalificerade analytiker vars omdömen och reflektioner jag förstår att ledningen efterfrågar.

Problemet är bara att uppdragen är otydliga. Så analytikerna lägger mycket tid på att ta fram underlag som sedan inte används fullt ut. Ibland inte alls. Vilket så klart gör analytikerna frustrerade och missnöjda. Inte minst för att de är hårt belastade och verkligen skulle uppskatta att slippa arbeta i onödan.

Jag frågar om det är så att minnesanteckningarna från ledningsgruppens möten är alltför knapphändiga. För det är tydligen under samtalen på dessa möten som det görs beställningar till analytikergruppen.

Men det vet inte analytikerna. För de läser inte minnesanteckningarna. De har nämligen inte behörighet att läsa dem.

Förvånad frågar jag hur de får reda på vad det är ledningen vill att de gör till nästa möte. Och får veta att den informationen får de från sin chef. För hen har tillgång till protokollen. Så chefen, som inte heller var med på mötet, läser i protokollet och går sen och berättar för analytikerna att ledningen har beställt si eller så till nästa möte.

Medarbetaren ska alltså tolka sin chef som själv har tolkat vad någon annan har skrivit om ett samtal som chefen inte hörde. Dessutom blir det hela taget ur sitt sammanhang när det presenteras så där lösryckt för analytikern.

Det låter inte som det bästa sättet att arbeta på. Det låter inte som om medarbetarna får de allra bästa förutsättningarna att använda sin kompetens.

För att inte tala om vad det gör med människors engagemang, tänker jag tyst för mig själv. Hur känns det att inte vara betrodd? Att inte litas på?