Vad är det nya och vad är det gamla ledarskapet? Hur tar de sig konkreta uttryck i vårt sätt att arbeta och leda?

Vi är alla så marinerade i det traditionella sättet att leda att vi kan ha svårt att se att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Att det vi gör är ett val av många möjliga. Att sättet att leda inte är någon naturlag utan en ”självvald sanning”. Något vi har fått för oss måste vara på ett visst sätt. Fast det inte alls måste det. Kanske inte ens bör vara så.

Washington Post intervjuade i veckan Sue Desmond-Hellman som sedan ett år tillbaka är VD för Bill & Melinda Gates Foundation. I intervjun berättar hon bland annat om sitt arbete med att ta organisationen från en regelbaserad kultur till en kultur som litar på sina medarbetare och på deras förmåga att göra kloka val.

Ett exempel på detta är att man har infört obegränsad semester. Vilket om jag förstår det rätt är precis just det. Att varje medarbetare helt enkelt tar den semester hen önskar och behöver.

Detta måste ses som ett stort steg för traditionella (läs de flesta) organisation. För jag tänker att hanteringen av semesterfrågan är en av de ”valda sanningarna” i det gamla ledarskapet. Alltså en fråga där vi har fått för oss att det måste vara på vissa sätt varför allt annat verkar helt absurt.

Så hur gör vi semester i det gamla? Jo, semestern bestäms i stora delar av arbetsgivaren. Såväl hur mycket semester som får tas ut som när den tas ut. Ibland har också facket varit med. Men fackets inblandning förändrar inte det faktum att det är någon annan som bestämmer över medarbetarna som kollektiv – inte individerna själva.

Visst, i de flesta organisationer säger man att cheferna så långt det är möjligt försöker tillgodose medarbetarnas önskemål om när de vill vara lediga. Men på de allra flesta håll är det fortfarande chefen som måste fatta själva beslutet.

Men varför då? Är det verkligen chefen som bäst kan bedöma när var och en behövs eller kan vara ledig? De flesta chefer är ju faktiskt inte med i verksamheten på det sättet.

Ibland får arbetsgruppen försöka göra semesterplaneringen själva. Ja, det heter ofta så. Att de får försöka. Vi tänker att det kanske är lite för svårt för dem … Och hur det än går med det där försöket är det allt som oftast ändå chefen som måste fatta det avgörande beslutet. Godkänna. Först då kan vi vara säkra på att det är gjort på rätt sätt. Och att man har tänkt på allt.

Jag tänker att det är olyckligt att vi tror så lite om våra medarbetare. Och att vi med våra semesterrutiner säger är att medarbetare inte är lika ansvarstagande och kloka människor som chefer. Som precis lika väl som chefer vill att verksamheten ska fungera, som tar ansvar för den och som har förmåga att förstå hur det ska gå till.

Och när det gäller frågan om antalet semesterdagar är det få organisationer som ens har tänkt tanken att detta skulle kunna bestämmas på annat sätt än centralt.

Så den som säger att kanske medarbetarna själva kan få bestämma hur mycket semester de behöver möts med både förvåning och irritation. Men hur skulle det gå till? Det kan man väl ändå inte mena!? Hur skulle det kunna fungera? Sagt med faktiskt inte sällan arg röst och rynkad panna.

Som om man föreslog något fullständigt galet, oförskämt och omoraliskt.

Nej, ryggmärgsreflexen är att det där med fri semester är något fullständigt omöjligt och orimligt. Trots att det finns organisationer där detta fungerar alldeles utmärkt sedan lång tid tillbaka. Och nu tydligen också på Bill & Melinda Gates Foundation.

Inför det nya året önskar jag lite mer nyfikenhet på vad andra gör. Lite mer öppenhet för att vi kanske inte gör allt helt rätt. Och att vi ibland faktiskt vågar prova att göra lite ”tokiga” saker.