Jag orkar inte mer

jag orkar inte mer (1)… är titeln på en bok alla chefer borde läsa.

En bok om hur vanliga chefer på en vanlig arbetsplats alldeles nyligen orsakade att en av medarbetarna tog livet av sig.

Journalisten Elinor Torps oerhört angelägna bok har undertiteln ”när jobbet skadar själen”. Och den första delen av boken handlar om de händelser som ledde fram till att den glade socialsekreteraren Lars tog livet av sig.

Boken fortsätter med att i detalj beskriva förloppet i det som i media kom att kallas Krokomfallet.

Det rättsliga efterspelet till självmordet är oerhört intressant läsning. Om än mycket beklämmande.

Jag tycker mig ha en ganska god bild av tillståndet på svenska arbetsplatser. Men Elinor Torps välskrivna bok öppnade verkligen mina ögon för vilken skrämmande okunskap som finns hos alla viktiga parter när det gäller de psykosociala aspekterna av arbete.

Visste du att upp till 300 personer begår självmord varje år av skäl som har att göra med jobbet? Det är fler än antalet personer som dör i trafiken.

Och mångdubbelt fler än som dör i olyckor på jobbet.

Jag visste inte.

Men jag vet att tiotusentals svenska långtidssjukskrivs varje år på grund av mobbing i arbetslivet. Och att siffrorna enligt Försäkringskassan troligen kommer att fortsätta öka från denna redan höga nivå.

Arbetsmiljöverket har därför tagit fram nya föreskrifter kring social arbetsmiljö. Det visste du säkert.

Men vet du vad de nya föreskrifterna betyder för dig som chef?

I korthet handlar ditt ansvar om fyra saker.

För det första ska du och andra chefer ha kunskaper om ohälsosam arbetsbelastning och kränkande särbehandling.

Du ska för det andra se till att arbetsbelastningen för var och en av dina medarbetares inte är ohälsosam. Detta gäller alla former av arbetsbelastning – inte minst den psykiska.

Samma sak gäller för det tredje för arbetstiden som du ska se till inte är ohälsosam.

Och för det fjärde ska det finnas en policy för hur ni förhindrar kränkande särbehandling som också tar upp vad ni gör om det ändå händer. Och du ansvarar för att alla medarbetare känner till policyn.

Föreskrifterna i sin helhet och en massa annat bra material för att implementera dem kan du läsa på Arbetsmiljöverkets hemsida.

Problemet med föreskrifter är att de blir så anonyma och blodlösa.

De väcker inte vårt engagemang. De får oss liksom inte att stiga upp en timme tidigare för att de känns angelägna att leva upp till.

Och just precis därför ska du läsa boken ”Jag orkar inte mer” av Elinor Torp.

För att verkligen förstå varför dessa föreskrifter är något av det allra viktigaste du kan lägga din tid på.

Boken är välskriven och spännande som en deckare men ger en väldigt obehaglig klump i magen. Det blir så tydligt att Lasse kunde ha varit min man, min pappa, min son eller min kollega. Eller din …

Så läs boken! Bara gör det. Och så gör allt du kan på din arbetsplats.

Du som chef har makten att göra det.

Vad tänker du om det jag skriver? Tack för att du delar med dig!

2 reaktioner på ”Jag orkar inte mer”

  1. Hej! Jag blir sugen på att läsa boken :-) Och kommer att göra det också!
    F ö är den svår den nya ”Afsen”. Den siktar rätt men hamnar fel (i min värld så ger den mest riktlinjer för att vi ska riskanalysera mer – inte arbeta bättre). I övrigt så är det intressant med arbetstiderna, vad innebär det för de med oreglerad arbetstid? Även frågan om vad är en ok arbetsbelastning är högintressant. Hur mkt mandat har vi chefer att bestämma vad som är en ok arbetsbelastning – eller ska det bara vara en subjektiv bedömning…
    Over and out!

    1. Ja, LÄS! Den är mycket mycket bra. Utöver att den är viktig.
      Det är viktiga reflektioner du har. Den psykosociala arbetsmiljön är abstrakt och individuell. Mer än något annat kräver den ständigt pågående samtal om ibland känsliga saker. Inte privata men personliga. Vilket vi har svårt för på jobbet.
      Och när du så vet – ja, hur stort utrymme att ändra och anpassa för en individ har du som en av många mellanchefer? I en organisation som ganska ofta har fått för sig att det är viktigt att alla gör likadant.
      Redan arbetsbelastnings- och arbetstidsfrågorna är som du nämner svåra. Ta då den kränkande särbehandlingen. Mer känd som mobbing. Så svår att ta på och komma till rätta med. Särskilt som det inte sällan är chefen som är den utövar den. Som i Krokomfallet. Vad gör man då?
      Jag håller helt med dig. Inget händer egentligen bara pga föreskrifterna och kanske har de för mycket kartläggnings-slagsida. Men det positiva är att de ger frågan uppmärksamhet och de sätter en press på alla chefer att ta frågan på allvar och börja nysta i den. Även om den är svår och komplex och utan några tydliga ”rätt och fel”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *