I texten med rubriken ”Det är alltid så bråttom …” lät jag en chef beskriva ett dilemma som jag ofta hör från chefer. Att deras medarbetare inte ges förutsättningar att göra sitt jobb så bra som de vill. Så bra som de, utifrån sin kompetens, vet att det ska göras. Att de allt som oftast tvingas underleverera. Mot sin vilja.

Det är något paradoxalt med att jag å ena sidan hör chefer beklaga sig över att deras medarbetare är oengagerade. De undrar hur de ska få dem att bidra, att ta initiativ och ansvar.

Och å andra sidan höra dem beskriva den frustration de känner när de upplever att de inte kan låta sina engagerade medarbetare göra jobbet så bra som de skulle vilja.

Jag tänker att det kanske hänger ihop. Att det ena bäddar för det andra.

***

Allt. Får. Konsekvenser.

Det är en naturlag som vi inte kan slingra oss ur.

Kanske kan vi förhandla lite med den. Men bara på kort sikt. På lång sikt är den kompromisslös.

Vuxna människor vet och accepterar att man inte alltid kan leva upp till sina eller andras ambitioner. Ibland får man skarva. Det får bli lite snabbmat, för lite sömn och för mycket stillasittande.

Och det är ok. Vi ”får nöja oss”. Den här gången.

Men om vi allt oftare inte lyckas bättre än så … Ja, då kommer vi inte undan konsekvenserna. Vi får dålig hälsa om det gäller exemplen ovan.

Och när vi allt oftare skarvar och slarvar på jobbet börjar det hända dåliga saker även där. Vi blir frustrerade. Irriterade. Kanske börjar vi bråka och tjafsa för att få till bättre förutsättningar.

Men ganska snart sinar energin. Ofta pga att vår kamp inte ses med blida ögon. Vi riskerar att bli stämplade som besvärliga och orimliga. Även ordet ”naiva” används här som ett sätt att få oss att backa och tystna.

Så vi gör det. Börjar ge upp.

Och för att komma ifrån känslan av meningslöshet och den sviktande yrkesstoltheten distanserar vi oss från jobbet.

Vi börjar prata illa om jobbet och chefen. Hemma och i andra sällskap börjar vi säga ”dom” när vi pratar om vår organisations ledarskap. Vi låter arga … men innerst inne är vi mest ledsna.

Och för att skydda oss mot att bli än mer sårade blir vi så där bokstavstrogna vår arbetsbeskrivning och så initiativlösa att cheferna sliter sitt hår. Hur mycket pepp de än försöker sprida är det som att inget biter.

Till slut har cheferna inga fler idéer. Så de söker upp konsulten och frågar: Hur ska vi få våra medarbetare att ta ansvar? Att vara mer engagerade?

Jag tänker att jag stannar här.

Att min poäng är tydlig.

Eller vad tycker du?