Chefen i populärkulturen

Har du sett det sprillans nya brittiska kriminaldramat Grace: Levande begravd? Om inte hoppas jag att du vill göra det. Inte bara för att det är en mycket bra deckare. Utan också för att det är ett utmärkt exempel på hur ledarskap och chefer oftast framställs i populärkultur.

Trots att poliskommissarie Roy Graces chef inte ser ut som chefs-stereotypen vit man utan är en svart kvinna är ledarskapet stereotypt omodernt.

Att medarbetaren är motiverad att göra ett bra jobb är helt ointressant för chefen. Som i stället lägger krut på att om och om igen förmedla att medarbetaren förväntas underordna sig systemet. För regler och rutiner och att göra som man blir tillsagd är viktigare för chefen än att medarbetare skapar resultat.

Allt detta sammanfattas briljant i slutreplikerna dem emellan. Ingen spoiler alert här så du får titta själv. Men det är en riktigt snygg replikväxling!

Då min passion är ett modernt ledarskap och ett mänskligt arbetsliv blir jag lite uppgiven när jag ser att det alltid är det omoderna ledarskapet som reproduceras i populärkulturen. Alls utan att problematiseras.

Eller är det precis det som görs? Problematiseras, alltså.

.

.

Jag arbetar för ett #mänskligtarbetsliv och #bättresättattleda. Bättre i bemärkelsen att det får #människor att känna en genuin samhörighet med de #organisationer där de arbetar. Så att de kan och vill #bidrabättre till dessa organisationers #resultat och #utveckling. Nytt #ledarskap fungerar bättre än #business #asusual #omoderntledarskap #detgårvisst #tillsammans

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.