Förlossningsfabriken?

Det är inte så förvånande att det är problem på förlossningsavdelningar runt om i landet. Arbetet leds och organiseras enligt principer utvecklade för att leda och styra massproduktion av varor i fabriker. På 1800-talet dessutom.

Nyckelordet i denna industriella managementmodell är kontroll och den utövas av ledningen. Chefer tänker ut hur arbetet ska utföras och medarbetare utför arbetet på det sätt som cheferna har bestämt.

Så om det är något som inte fungerar skickar man problemet uppåt. För det är alltså ”där uppe” i chefsleden man anser att man är bäst skickad att lösa problemen.

Men verkligheten på det stora sjukhuset är betydligt mer komplex än vad den var i 1800-tals-fabriken. Och de ”där uppe” är numera alldeles för långt ifrån verksamheten för att veta hur arbetet på förlossningen ska utföras.

Så ledningen anställer ytterligare en chef. En ny administrativ funktion, alltså. Vilket ju är lite ironiskt när man hela tiden har menat att pengarna inte räcker till det som medarbetarna har önskat sig i många år. Att anställa fler barnmorskor …

Den nya chefen sägs vara en samordnare. Vilket är lite ironiskt, det också. För kritiken mot den industriella modellen är just att den skapar en väldigt komplicerad organisation. Som när den inte fungerar kompliceras ytterligare genom de samordnare, koordinatorer och andra mellanhänder man stoppar in.

Och om vi fortfarande var tveksamma till vad det är för management-modell som råder inom sjukvården så kallas den nya samordnaren ”produktionsdirektör”. Kan det bli mer industriellt än så? Vad är det som ska produceras?

Nu vill jag vara tydlig med att säga att den industriella managementmodellen har varit fantastisk. Vi har den att tacka för en stor del av den välfärdsökning vi har sett under 1900-talet.

Men tiderna har förändrats och förutsättningarna likaså.

Och efter årtionden av problem … ska vi inte bara konstatera att den industriella managementmodellen från 1800-talet inte passar för en förlossningsavdelning år 2021? Att den aldrig har gjort det och nog inte kommer göra det längre fram heller? Oavsett hur många samordnare eller produktionschefer vi än försöker boosta den med?

Så kan vi kanske prova något helt annat i stället.

Vad sägs om att vi, i stället för att skicka problemen uppåt, skickar mandat och befogenheter neråt. Till de som faktiskt är närmast problemet. Barnmorskorna och undersköterskorna, alltså.

Det är inte så galet som det kan låta för en gammal industrialist (vilket vi alla är på ett eller annat sätt).

Tvärtom har det visat sig väldigt smart på de ställen där det har provats.

I Holland finns en hemtjänstorganisation som heter Buurtzorg.

Merparten av de 10 000 medarbetarna är sjuksköterskor som arbetar i självstyrande grupper. Utan chefer, alltså. Det är alltså medarbetarna som tillsammans fattar alla beslut om vad som ska göras och hur.

Buurtzorg lyckas så bra att man har sopat banan med alla konkurrenter inklusive det offentliga. Man tar hela tiden marknadsandelar från alla andra pga att brukarna är så nöjda med den hemtjänst de får.

För att inte tala om medarbetarna som år efter år röstar fram Buurtzorg som bästa arbetsgivare.

Och hur det står till med det som industrialister intresserar sig mest för? Lönsamheten och produktiviteten?

Jo, såväl lönsamhet som produktivitet har ökat. Så pass mycket att Ernst & Young i en rapport menar att om man arbetade på det här sättet inom hela hälso-och sjukvården i Holland så skulle kostnaden vara 40 procent lägre.

40 procent billigare!

Vad är det då som gör att det blir så mycket billigare?

KPMG, som också studerade Buurtzorg, skrev:

“Essentially, the program empowers nurses (rather than nursing assistants or cleaners) to deliver all the care that patient’s need. And while this has meant higher costs per hour, the results have been fewer hours in total. Indeed, by changing the model of care, Buurtzorg has accomplished a 50 percent reduction in hours of care, improved quality of care and raised work satisfaction for employees.”

Det är alltså det här som blir så svårt för industrialisterna.

Att ha tillit till medarbetarna är svårt, när man är skolad i att de ska kontrolleras.

Att ge medarbetare mandat att lägga upp arbetet på egen hand är svårt, när man är skolad i att de inte har den kompetensen.

Att prova något så genuint annorlunda är svårt när man försöker styra det uppifrån via förutbestämda nyckeltal och excel-ark.

Men vi kan göra svåra saker. Chefer också!

Så jag fortsätter tjata om att det finns andra sätt att leda.

Att chefer inte måste veta allt eller ha alla svaren. Utan att de kan förlita sig på att de har en massa kloka medarbetare som vet och som vill.

Och att chefer faktiskt kan leda genom att kliva åt sidan och låta folk göra allt det de vet, kan och vill. Även sånt som chefen inte fullt ut förstår.

Dawn Ostroff, Chief Content Officer på Spotify, säger det så väl:

“If somebody feels really passionately about something then you have to listen to them. And if you don’t see what they see but yet you see that they get something that you’re not quite able to grasp, you have to have a leap of faith and say: you know what, you believe in this so much, go and try and see if it works”.

Kom igen Region Stockholm!

Våga!

.
.
Jag arbetar för ett #mänskligtarbetsliv och #bättresättattleda. Bättre i bemärkelsen att det får #människor att känna en genuin samhörighet med de #organisationer där de arbetar. Så att de kan och vill #bidrabättre till dessa organisationers #resultat och #utveckling. Nytt #ledarskap fungerar bättre än #business #asusual #omoderntledarskap #detgårvisst #tillsammans

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.