Jag pratar med chefer som inte kan ta längre semestrar. Det är ”saker som behöver göras” även under sommaren, så de delar upp sin semester. Jag hör att chefer kånkar med sig datorn och jobbmobilen för att vara nåbara även under semestern.

Så när jag läser om ett amerikanskt företag som betalar sina medarbetare för att inte ens läsa sin epost under semestern tycker jag det är intressant.

Och det får mig att fundera över vad det är som gör att de chefer jag träffar inte anser sig kunna vara långlediga eller fullt ut lediga när de är lediga.

Är det individen själv som tar på sig ett detta ansvar? Är det av omtanke om andra eller om sig själv; en lust att känna sig oumbärlig.

Eller är det en bristande tillit till andra; hen litar inte på att det finns andra i organisationen som också klarar att göra det hen brukar göra? Är chefen kanske bara dålig på att delegera?

Eller är det en korrekt läsning av företagskulturen? Alltför många organisationer, oavsett den officiella retoriken, värderar och belönar sådant som att jobba långa timmar, att aldrig riktigt släppa jobbet och att låta jobbet komma före annat.

I alla fall om du är chef.

.

.

Jag arbetar för ett #mänskligtarbetsliv och #bättresättattleda. Bättre i bemärkelsen att det får #människor att känna en genuin samhörighet med de #organisationer där de arbetar. Så att de kan och vill #bidrabättre till dessa organisationers #resultat och #utveckling. Nytt #ledarskap fungerar bättre än #business #asusual #omoderntledarskap #detgårvisst #tillsammans