Vad göra med quiet quitters?

Låt oss vara ärliga.

Suget efter att jobba på distans är ibland ett tecken på quiet quitting. Du vet, den där nya trenden där människor inte säger upp sig utan går ner på sparlåga. Gör så lite som möjligt och engagerar sig så lite som möjligt.

Och det är ju mycket lättare när man sitter på distans. Bara checkar in på teams eller zoom någon gång per vecka. Och då företrädesvis med kameran av.

Men quiet quitting är ingen långsiktig lösning. Varken på utbrändhetsproblematiken eller på känslan av meningslöshet i jobbet.

Det är inte heller någon lösning att chefen använder sig av sin lagliga rätt att beordra in medarbetaren till kontoret. Jag vet. En hel del kör den stilen men det är ju bara desperat. För det kommer ju inte göra någon mer pepp. Och den som vill maska kommer att fortsätta hitta sätt att maska på.

Så vad kan chefen göra?

Jo, samtala.

Med medarbetarna, var och en. Lära känna var och en både som medarbetare och som människa. Hur har hon det – på jobbet och i livet i stort? Vad är härligt och vilka är utmaningarna?

Här saknar många chefer träning. De behöver bli duktigare på att lära sig att ställa öppna frågor. Och att sedan vara tysta och lyssna för att förstå.

Sen behöver chefen bjuda in medarbetarna till ett samtal med kollegorna på arbetsplatsen. Skapa förutsättningar för genuina samtal kollegor emellan kring vad som engagerar, väcker glädje och arbetslust. Men också kring vad som saknas eller som stör.

Under dessa samtal bör chefen hålla sig i bakgrunden. Kanske inte ens vara i rummet. Men ha skapat förutsättningar för samtalet genom att ha ställt de övergripande öppna frågorna. Kanske ha ordnat med material att använda för att få flyt i samtalet och att dokumentera det som sägs. Kanske ha tagit in en extern moderator (ja, jag gör sånt).

Och så klart ha fixat trevlig fika eller god lunchcatering. Kostar inte skjortan men är ett sätt att visa att det här är en viktig investering.

Tro mig, det kommer att bli uppskattat. Och människor kommer hitta tillbaka till den arbetsglädje de en gång hade.

För kom ihåg. Det var ingen som föddes oengagerade. Det var något man blev när förutsättningarna blev för dåliga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *