Vems berättelser hörs i din organisation?

Det pågår en väldigt intressant diskussion om SVT:s direktsändning från Göran Lambertz trädgård.

Och utan några som helst övriga jämförelser tänker jag att det finns något att lära för ledare.

Det som hände belyser ganska väl vedertagna spelregler kring makt och privilegier.

Med en överordnad position följer stora privilegier. Att ha en självklar tillgång till megafoner. Att de kommer när man kallar och på så sätt understryker att andra förväntas vara intresserade av det perspektiv man vill ge. Att man får berätta sin historia mer eller mindre oemotsagd.

Det är ett gott tecken att SVT har fått kritik för sitt agerande och också har valt att vara självkritiska i efterhand.

Och jag tänker att händelsen också borde få ledningar att reflektera.

I de flesta organisationen har några få en självklar tillgång till megafoner som andra inte har. Ledningar syns och hörs oproportionerligt mycket och ofta.

Tillgången till megafoner förmedlar att ledningens perspektiv självklart är mer intressant än andras. Vilket lätt också förstås som att andras perspektiv inte är intressanta. Kanske att det inte ens finns andra perspektiv.

För alltför ofta får den bild som ges av ledningen stå oemotsagd. Det blir som att ”så här är det” och allt annat prat blir överflödigt.

Och då blir det tyst. Man behöver inte besöka många interna evenemang typ chefsdagar eller kick-offer för att upptäcka att merparten av deltagarna oftast sitter tysta.

Precis som på den direktsända presskonferensen hos Göran Lambertz stör man inte utsändningen. Man lyssnar. Och varken talare eller åhörare ser det som något konstigt. För det är ju så här det brukar vara. Vilket lätt förstås som att det är så här det ska vara.

Min poäng är att kloka ledare behöver börja ifrågasätta detta. Börja se sina privilegier och inse att dessa kanske är en belastning.

För den historia som ledare berättar är en historia. Det finns flera. Och det är problematiskt för ledaren att den eller de andra inte hörs.

För ingen har ju hela bilden. Inte ens ledningen. Alla har bara ett perspektiv. Sitt perspektiv.

Och enda sättet för en ledning att hamna något så när rätt i sitt ledarskap är genom att få tillgång till en mångfald av perspektiv. Låta allas höras och brytas mot varandra.

Bara så kan de få en någorlunda komplett bild av den komplexa verkligheten som de ska försöka manövrera i.

Bara så.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.