Hej Lucie,
Jag tycker att jag är en bra chef. Engagerad, närvarande, tydlig med mina förväntningar och våra gemensamma mål. Jag delegerar med en hög grad av frihet under ansvar. Och ändå känner jag igen mig i dina beskrivningar av arbetsplatser med omotiverade medarbetare. Vad är det som är fel? Är det jag? Eller ”sitter det i väggarna”?
Frustrerad chef
—
Bäste frustrerad chef,
Jag förstår din frustration. Saker som ”sitter i väggarna” är svåra att göra något åt. Risken med att göra saker till en kulturfråga är därför att man blir än mer frustrerad. Och ibland blir det också en (kanske omedveten) ursäkt för att inte ta itu med saker.
Mitt råd är att du fokuserar på det du kan påverka. Och vad har du störst inflytande över? Jo, dig själv!
Så börja med att fråga dig vad du investerar din medarbetare. Ägnar du dig tillräckligt mycket och ofta åt hen givet vad du vill få ut? Kanske är svaret nej, du har nog tänkt att det där ska ske lite mer av sig självt. Och skrev jag inte alldeles nyligen att chefer inte ska motivera sina medarbetare?
Jo, det är riktigt. Det är inte chefens jobb att motivera sina medarbetare. Men människor kan behöva hjälp att hitta vad det är i det aktuella arbetet som klickar med det egna engagemanget. Och det är chefens jobb om det nu är där skon klämmer.
Men kanske lägger du rimligt mycket tid på att få medarbetaren att hitta rätt men inget händer. Då föreslår jag att du tittar på dig själv igen och funderar över vad det är du gör under den där tiden och hur medarbetaren förstår det.
Din bild är att du är tydlig med både förväntningarna och de gemensamma målen. Men frågan är om det också är medarbetarens bild. Är det verkligen tydligt och konkret för medarbetaren vad som ska uppnås? Och hur gemensamma är de ”gemensamma” målen? Eller är det så att medarbetaren aldrig har tagit dem till sitt hjärta? Hen kanske inte ens har förstått målen. Och i värsta fall inte ens uppfattat att det finns några mål …
Detta behöver du tala med medarbetaren om. Ni behöver ha samtal där du är genuint nyfiken på hur saker och ting ser ut från hens perspektiv. Fråga, lyssna, fundera … men värdera inte eller gå in i någon diskussion. Ditt mål är att förstå hur det är att vara just den personen. För när du gör det kommer du att förstå varför det inte blir som du har tänkt dig. Och du kommer få uppslag på vad du kan göra bättre.
Fundera också över vad du vet om medarbetaren. Vad känner du till om hen arbetsmässigt? Hur har hen fungerat tidigare och vad säger det dig om under vilka förutsättningar hen är engagerad? Och vad vet du om hen privat? Finns något där som kan påverka negativt? Men också om hen har intressen som kan vara användbara för att hitta en högre motivation i arbetet.
Ytterligare en väg att gå är att observera medarbetaren när hen arbetar. Vad gör hen och hur? Vilka tankar ger det dig? Ibland kan det vara svårt att skilja på en kompetent men oengagerad medarbetare och en medarbetare som saknar nödvändig kompetens.
Medarbetare som kan men inte vill behöver kanske mer utmanande arbetsuppgifter. Eller hjälp att se arbetet ur ett större perspektiv för att kunna koppla uppgifterna till det som engagerar hen. Tala med medarbetaren om detta.
För en medarbetare som däremot saknar nödvändig kunskap blir åtgärderna helt annorlunda. Här behöver ni tala om hur kompetensen kan fyllas på eller arbetsuppgifterna anpassas. Förhoppningen är att motivationsproblemet försvinner när förmågan och kraven matchar varandra.
Att vara chef är att vara detektiv. Och att vara genuint intresserad av människor och vad som får dem att glänsa. Lycka till!
2 Comments on “Så vad kan jag som chef göra?”
Hej Lucie
Du får mig att tänka på en ”visdom” som jag fick med mig ifrån en tidigare chef – något som jag provar att efterleva i mitt ledarskap men som jag får konstatera är olika svårt i olika situationer och i förhållande till olika personer.
Jag hoppas att du vill dela med dig på Enkelhet och att någon ”frustrerat chef” vågar testa på.
Ett citat av danska filosofen Søren Kirkegaard
”Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.”
Pingback: En möjlig lösning på ledarens dilemma | enkelhet