Chefen har mer makt än medarbetaren och chefen har makt över medarbetaren. I alla fall över sådant som är viktigt för medarbetaren. Inkomst, utvecklingsmöjligheter, arbetstider, arbetsuppgifter … ja, en hel del faktiskt.
Att som överordnad få någon i en underordnad position att göra något är alltså inte så svårt. Frågan är bara vad det är chefen får medarbetaren att göra.
Vad man än tycker om medarbetarens tilltag kan man i alla fall inte anklaga hen för att vara oengagerad i sitt arbete.
Detta är ju passion! Synd bara att det är fel sorts passion. Mer hat än kärlek.
Känslor är viktiga drivkrafter för oss människor. Hur vi känner avgör hur vi agerar. Men det vill vi inte riktigt kännas vid. I alla fall inte på jobbet. Där vill vi tro att vi är mer rationella än vad vi faktiskt är. När sanningen är att vi alla är mycket mer emotionella än vi vill erkänna.
Att vara medarbetare är alltså att vara i ett beroendeförhållande. Och att vara det på arbetsplatser där vi inte gärna talar om känslor. Helst inte alls låtsas om dem. Så vad gör medarbetare med det de känner?
Min erfarenhet är att de allra flesta medarbetare ligger lågt med sina känslor kring jobbet så länge det går. I alla fall inför chefen.
Tänk om det var just det medarbetaren på bensinstationen gjorde. Dolde sina känslor för chefen, alltså. Så chefen för macken, som kanske inte var någon större människokännare, visste kanske inte hur medarbetaren kände innan medarbetaren en dag fick nog och bägaren rann över.
Kanske kom därför ”utbrottet” (som man nog ändå får kalla skylten) som en total överraskning för chefen. Som kanske inte ens då förstod vad det handlade om. Att det fanns något som hen hade kunnat göra annorlunda för att lyckas bättre i sitt ledarskap.
Vilka känslor väcker du och dina handlingar hos dina medarbetare? Vad är det du inte får höra? Och vad kan du göra för att få veta? Innan de skriver de på ett stort plakat vid vägen … :-)
Tack för att du delar med dig av dina tankar bland kommentarerna nedan.
2 Comments on “Chefer väcker känslor”
Jag har stött på alla varianter. De som går ut från ett möte, till synes nöjda och glada, men åkt hem efteråt på grund av missnöje. De,vars kollegor som kommer efteråt och säger- vad pratade ni om, vi ser en helt annan person nu. Alla varianter finns och helt klart är det så att man inte delar allt med chefen eller kanske inte ens bör göra det. Vad vi chefer behöver göra är att vara ledare mycket oftare- den som leder och visar vägen men som också tillåter kollegorna att leda. Det är där vi hittar framgången tycker jag! Att arbeta in en kultur där ”högt i tak” innebär att man ger varandra konstruktiv feedback men också pratar MED och inte OM varandra. Där man som ledare (och chef) sätter en standard på vad som är okej och inte samt vad som förväntas och inte. Jag tänker också att exemplet ovan visar på en hierarkisk organisation där chefen säger ÅT istället för att tillsammans ha identifierat och kommit fram till… Som du skriver avsaknad av engagemang.
Det är verkligen inte lätt att vara chef när medarbetare inte berättar vad de tänker och känner på det sätt du beskriver i början. Samtidigt tänker jag att de har ju fått det där någonstans ifrån. De har lärt sig att det är så man gör på jobbet för annars … Ja, vad händer då? Har man dåliga erfarenheter av att vara ärlig? Det är ju inte helt otroligt – jag har själv några sådana. Eller får man så många signaler om att man inte är särskilt viktig att man inte ens tänker att någon (chefen) skulle vara intresserad av hur man känner för jobbet? Det där att chefen säger ÅT medarbetaren kan ju vara en sådan signal. ”Varför detaljstyr chefen mig? Hen har antagligen ingen större tilltro till mig. Bäst jag ligger lågt!” Så kanske det låter i medarbetarens hjärna och det verkar klokt att dra sig undan. Vilket chefen feltolkar och detaljstyr ännu mer … Många tappade lustar beror nog på just att man inte pratar med varandra utan gissar och tolkar. Och precis som du skriver är det chefen som behöver ändra kulturen. Att en enskild medarbetare ska börja ge chefen feedback på hens ledarskap …nja, det är det nog inte många medarbetare som vågar.