Advent betyder ankomst. Och för många mellanchefer är ankomsten av det där mailet från högre ort ett säkert jultecken. Det där mailet som berättar vad man får och inte får göra när det gäller julklappar och julmat.
I vissa organisationer går det ut stränga påbud att det inte får delas ut varken julklappar eller bjudas på julbord. Till medarbetarna, alltså. De vi brukar kalla ”vår viktigaste resurs”.
Det skulle ju inte se bra ut nu när det är besparingstider, är argumentet.
Men tänk om det är just i sådana tider som en julklapp och en stunds samkväm kring glögg och mat är helt rätt sak att göra? Som ett litet tecken på uppskattning för det arbete medarbetarna har lagt ner hela det år då det inte har varit särskilt mycket guldkant i vardagen?
I andra organisationer är både presenter och julbord ok. Men det mailas ut direktiv kring hur det hela ska gå till. Det måste ju vara rättvist, gudbevars!
Men måste det vara det? Rättvist, alltså. Och vad är rättvisa? Är det att alla får exakt samma sak? Eller är det mer rättvist om alla får det som passar just dem? Säljarna som äter julbord på ackord med alla kunder kanske uppskattar att få göra annat. Medan vårdbiträdena njuter av varje liten sillbit.
Jag blir alltså lite bekymrad å medarbetarnas vägnar. Men de jag bekymrar mig mest för är mellancheferna. Det är ju de som är mottagare av det där mailet. Och som inte anses ha kompetens eller omdöme att begripa hur ett lämpligt och rimligt julfirande på arbetsplatsen kan tänkas gå till.
Jag undrar vad är det för omdömeslösa excesser man befarar. Kan man inte tänka sig att de vi noga har valt ut och anförtrott såväl miljonbudgetar som ”vår viktigaste resurs” löser det där med julen på ett lämpligt sätt? Och om de nu inte skulle göra det – har vi då inte ett mycket större problem än att det blir ätet för dyra julbord? Vad kan inte deras dåliga omdöme ställa till med resten av året?
Vidare tänker jag att den där rättvisefrågan är förminskande för alla inblandade. Varför skulle inte vuxna människor klara av att det ser olika ut i olika delar av organisationen? Och är det så att några medarbetare upplever något som orättvist? Ja men då får man väl tala om det! Ett utmärkt tillfälle för chef och medarbetare att tala om hur man resonerar, vad man uppskattar, förväntar sig och annat viktigt. Sådana samtal kan vi inte ha för många, för de gör att vi lär känna varandra. Vilket vi behöver göra för att kunna jobba bra tillsammans.
Det där centralstyrandet av belöningar gör det också svårare att vara chef. För det blir svårt för chefer att i handling visa att de uppskattar sina medarbetare. Att belöna och uppmuntra på andra sätt än med ord.
Nej, människor jobbar inte för att få en julklapp eller ett julbord. Men visst är en klapp på axeln och ett konkret tack väldigt uppskattat? Särskilt om det känns som att det faktiskt är något från just dig till just mig. Det värmer på riktigt! Och värme behöver vi mer av på våra arbetsplatser.
6 Comments on “Har du också fått mailet?”
Instämmer fullt. Varför litar de inte på mitt omdömme i detta beslut när jag i övrigt har stort mandat som chef? Varför rättvisa? Individuell lönesättning! – Individuella insatser! olika insatser och olika år har olika behöv av eventuell uppmuntran, bonding eller ngt som uppfattas som belöning.
Ja, det är ju det som är frågan. Varför litar man inte på sina chefer? Men när den frågan ställs blir svaret ofta att det inte är så man ska ta det. Nähä, men hur ska man då ta det?
Vill vi få ett annat resultat behöver vi göra på ett annat sätt. Vilket innebär att vi behöver se över det slentrianmässiga i mångt och mycket och i allt tänka vad det egentligen är vi gör och vad det får för konsekvenser. Och mycket behöver precis som du skriver bli mycket mer individuellt. Individen behöver få ta plats om vi vill att individen ska ha lust att prestera mer än det mediokra.
Jag är en av de chefer som drog in julbordet.Verksamheten går flera miljoner minus.Har man då förvaltat pengarna väl?
Kommer julbordet fixa detta? Nej säkert inte men det ger en signal till skattebetalare.
Det handlar inte om att inte uppskatta chef eller medarbetare,det handlar om överblick.
Julbord är ingen rättighet eller självklarhet. Och det kan vara helt rätt att inte prioritera julbordet. Men som du skriver är det en symbolhandling och du vill skicka en signal till skattebetalarna. Min fundering handlar om den signal du samtidigt skickar till medarbetarna.
Nu har jag ingen aning hur du gjorde, Marita, så jag reflekterar mer generellt.
Jag tänker att det finns flera faror med det traditionella sättet att styra från toppen som ofta motiveras med att man där har en bättre överblick.
Vilket man faktiskt kan diskutera. Om man har bättre överblick, alltså. Man skulle ju kunna hävda att man har olika perspektiv i olika delar av organisationen, att alla perspektiv är relevanta och att ju fler perspektiv desto bättre beslut. Men när andra perspektiv än toppens inte efterfrågas blir signalen att andra inte har så mycket att bidra med. Inte den signal vi vill skicka till medarbetare som vi vill ska känna sig kompetenta och kapabla.
Vi vill också att människor ska vilja och kunna ta ansvar. Men julbordssignalen riskerar istället att signalera att överordnade inte tror att andra än de själva kan eller vill göra det. Kanske att det inte ens är önskvärt. Att det är någon annans jobb att göra det åt dem! Jag tänker att vi så här ”lär” människor att inte ta ansvar. Med risk för att ansvaret kommer att vila allt tyngre på de där uppe och de övriga kan hänfalla åt att recensera och värdera deras beslut. Något som skapar en klyfta som jag tror alla förlorar på. För förståelsen minskar och ingen växer och utvecklas.
En fundering som jag har är varför vi vill ha julbord men även sommarluncher för den delen och vilket syfte fyller dessa tillställningar utöver att vi för stunden blir mätta.
Jag tror personligen inte att de bidrar till effektivare verksamhet, lägre sjuktal eller nöjdare medarbetare då det inte finns någon koppling naturlig koppling till verksamhetens resultat.
Jag skulle hellre se att vi i större grad firar segrar tillsamans, kanske med en god lunch, när verksamheten nått något av de mål som finns i alla de verksamhetsmål som de flesta organisationer har. På det sätet får vi troligen medarbetare att känna stolthet för den verksmhet de bedriver och därmed jobbar för att nå målen med verksamheten.
/ Kennet
Ja, vilket syfte fyller dylika tillställningar? Det är en väldigt bra fråga att ställa sig. Jag tror att de för vissa arbetsgrupper är precis det du efterlyser. Medan det för andra inte har något större värde utan snarare tas för givna. I värsta fall som en kompensation för att man egentligen inte har det så bra på jobbet … Jag tror som du att man ska vara medveten om vad man gör – vare sig man väljer att julluncha eller inte. Att man vet varför man gör det och att det är rätt sak att göra.
Överlag vill jag mana till försiktighet med hur dessa ”utanför-jobbet-tillställningar” presenteras. Ibland presenteras de som att ”nu ska vi ha lite roligt”. Jaha, tänker jag. Till skillnad från jobbet då? Och då tror jag att man gör alla en otjänst. Istället för att fundera över 1) vad har jag för belägg för att människor inte ser på jobbet som roligt? och 2) hur kan vi göra själva jobbet roligt?
Sen är det så klart inte fel att efter en tung period göra något lite extra tillsammans. Bara man vet att det är det man gör och också tar det som ett tecken på att saker och ting måste förändras. Det är troligen inte en långsiktigt hållbar situation man har på arbetsplatsen.