”Tänk om våra chefer hade vågat blotta sig och berätta om de utmaningar de står inför i sitt ledarskap”

***

Ledarskap har blivit personligt. Men chefer är sällan personliga.

Chefer på alla nivåer håller skenet uppe. Visar upp en fasad av kompetens och koll.

Jag ser det när högre chefer talar till (ja, de talar ”till”) mellancheferna på chefsdagar. Jag hör det på motståndet mot att vara i samma grupp som underlydande på olika sorters utvecklingsdagar. För ”då kan man inte tala öppet”. Och det gäller oavsett om de underlydande också är chefer eller övriga medarbetare.

Men som mellanchefen i mitt inledande citat säger så saknar chefer sina chefer. På samma sätt som jag tänker att medarbetare saknar sina chefer. Ja, inte chefandet och bossandet. Utan det genuina mötet med den andre på ett mänskligt plan.

Man längtar efter andra sorters samtal. Hur är det för dig? Har du det som jag? Samtal som gör det möjligt att ta sig an såväl de mänskliga som verksamhetsmässiga utmaningarna tillsammans. På riktigt.

Chefer säger sig vara ensamma. Säger att ledarskap är ensamt. Som att det är någon slags naturlag.

Men jag vet att det inte är sant.

För det absolut mest uppskattade i alla ledarutvecklingar jag har hållit i är när chefer får tid att prata med varandra om vad de vill.

Sån igenkänning. Sån pepp. Sån energi i luften. Och för säkerhets skull skriver de det på utvärderingarna också. Om jag nu hade missat hur oerhört uppskattade och viktiga dessa samtal var.

Vilket så klart gör mig glad. Men också lite beklämd. För jag vet att de tappar detta så fort de kommer hem. Då är det upp med fasaden igen.

Nästa år vill jag hjälpa organisationer att skapa förutsättningar för genuina samtal på hemmaplan.

Som en del av deras egen vardag.

Vet du någon organisation som skulle kunna vara sugen på att prova?