Ett väldigt oväntat förslag från en överordnad till en underordnad mellanchef.

Mellanchefen har under en längre tid påtalat behovet av att nyrekrytera för att få verksamheten att fungera. Såväl kunder som medarbetare kommer i kläm – trots att såväl luncher som kafferaster redan används till arbete och mailen besvaras hemifrån på kvällstid.

Det är orimligt och ohållbart och har varit så en längre tid. Överordnad chef har löpande informerats och aktivt valt att stoppa huvudet i sanden. Men nu måste hen, pressad av mellanchefens varning att medarbetare är på väg att gå in i väggen, hitta på en ny strategi.

Och det är då det kommer. Förslaget att helt enkelt göra ett sämre jobb.

Ibland blir jag faktiskt arg å mina klienters vägnar.

Mellanchefen är erfaren och kompetent. Vet mycket väl vad som är en rimlig nivå på leveransen. Hen överarbetar inte saker. Men har en yrkesstolthet och plågas av att redan idag underleverera. Att gå lägre än så är inget alternativ. Hen vill kunna se sig själv i spegeln. Det är ju ”mitt namn som står på leveransen” som hen säger.

Sen kan man ju undra på vilket sätt jobbet ska göras lite sämre.

Exakt vilka bollar är det mellanchefen förväntas medvetet tappa? Hur mycket får det kosta företaget? För det är ju klart att det kommer kosta. Troligen mer än den önskade rekryteringen. Vems budget ska dessa kostnader tas på? Och hur säkerställer man att det inte påverkar varumärket negativt?

Det låter som ett dåligt råd och som en riskabel strategi. Som med största sannolikhet inte är sanktionerad från högre ort.

Det är också ett riktigt dåligt ledarskap. Eller snarare avsaknad av. Ett sätt för den överordnade att fullständigt abdikera från sitt ansvar och istället skicka Svarte Petter neråt i organisationen.

För vad händer när konsekvenserna av de medvetet tappade bollarna börjar ticka in? Vem är det som kommer att hängas?

Den som sitter med Svarte Petter, så klart.