Kan man vara engagerad i alla jobb? På alla arbetsplatser? Och har alla förmågan? Eller är engagemang en lyx förunnad några få? Kanske bara högutbildade tjänstemän? Eller bara dem i kreativa yrken? På omvittnat kreativa arbetsplatser typ Google?

Tänk dig ett litet barn. Barn är alltid djupt engagerade i allt de gör. I andra människor. I saker det hittar. De vrider och vänder och undersöker med stor koncentration hur en sak kan användas. Vad som händer om man gör si eller så.

Ingen föds oengagerad. Engagemang i det man gör är något medfött och djupt mänskligt. Alla har förmågan och kapaciteten att vara genuint engagerade i det de gör.

Men något händer. Vi tappar vårt engagemang. Eller får det taget ifrån oss. Och till en början saknar vi det säkert men får då förklarat för oss att det är så livet är. Att det är så det är att vara vuxen. Och att det definitivt är så det är att jobba.

Vi ser oss omkring och ser att det är sant. Ja, det verkar ju vara så det är att jobba. Det vanliga blir norm (så som det ska vara) som blir ”det normala”. Och vem vill vara onormal!? Så istället för att göra uppror och synliggöra oengagemanget gör vi tvärtom. Vi lägger ut rökridåer och blandar ihop korten.

Vi börjar kalla oengagemang för engagemang. Och säger man en sak tillräckligt ofta blir den ju sann. Många tror därför att de är engagerade trots att de inte är det. Chefer tror att deras medarbetare är engagerade bara för att de tillbringar många timmar på jobbet. Inte så att människor tänker på detta med engagemang särskilt ofta men skulle man fråga dem så skulle de nog svara så här.

Och där oengagemanget inte går att dölja förklarar vi istället varför det är helt i sin ordning. Att man ju inte kan förvänta sig något annat. I det yrket (som är så tråkigt). Med den lönen (som är så låg). Eller så är det individen det är fel på. Hen saknar förmågan. I alla fall i det jobb hen har nu för hen vill ju egentligen göra något helt annat.

Mycket energi läggs på att antingen dölja oengagemanget eller ursäkta det; förklara varför det är helt rimligt och därför ok just där och då.

Och till slut minns vi inte vad engagemang är. Kanske vill vi inte heller minnas för det skulle väcka sorg eller ilska eller både och. Det skulle göra det svårare för oss att stå ut. Omedvetet håller vi ifrån oss fantasier om hur det skulle kunna vara. Eller kallar dem just fantasier. Dagdrömmar som vi inte riktigt tar på allvar.

Men tänk om vi skulle ta dem på allvar!? Precis som ett gäng fiskhandlare som var så där lagom oengagerade som de flesta andra … tills de bestämde sig för att ändra på det.

Bilder från Pike Place Fish

Och blev världsberömda på kuppen! Så unikt är det alltså att vara så där uppseendeväckande engagerad på jobbet …

Så nu är jag jättenyfiken! Vad tror du – är ett genuint engagemang möjligt för alla? Och är det något eftersträvansvärt? Eller är det bra som det är? Tack för att du kommenterar nedan.