Mycket prat men lite resultat

”Om det ska bli bra behöver det ta tid.”

Jag läser meningen flera gånger. Hur kan det inte komma en följdfråga på den? Alltså, vad betyder den ens?

Citatet kommer från en hög hr-chef i en koncern som lyfts fram i tidningen Chefs mångfaldsundersökning för att de ”sedan flera år driver ett systematiskt mångfaldsarbete”.

Att ett sånt uttalande får passera okommenterat får i alla fall mig att tappa både hakan och hoppet.

För det visar ju hur lätt vi köper prat som inte återspeglas i resultat när det kommer till mångfald.

Axfood har i flera år pratat sig varma för mångfald. Hur fantastisk mångfald är för allt från trivsel, till innovation, bättre beslut och att det gör skillnad på sista raden. Även i denna artikel.

Det låter som att de tycker att mångfald är en riktig mirakelkur!

Så varför lyckas man inte bättre?

Det är enkel matematik. Därför att man, trots alla fina ord, gång på gång väljer att anställa en svensk framför någon med utländsk bakgrund när det gäller ledande befattningar.

Man tycker alltså väldigt ofta att svensken är så mycket bättre. Faktiskt så mycket bättre att man väljer att anställa hen trots att det betyder att man då också tackar nej till den hyllade mirakelkuren ”mångfald”.

I samma artikel säger professor Olof Åslund ”att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om.” Och det är ju så klart inte så roligt att se sig som både fördomsfull och diskriminerande. Men vi är vuxna och vi klarar det.

Efter att ha jobbat med mångfald i många år är min uppfattning att man när det kommer till ledande poster inte så mycket diskriminerar bort de med utländsk bakgrund. Man diskriminerar in det svenska.

Det är mänskligt att föredra det man känner igen. Så man rekryterar de man känner. Deras barn. Eller de man känner igen sig i. De som har gått på samma skola som en själv. Eller kommer från samma stad. För man har ju så lätt att se dom som kompetenta och lovande.

Rekrytering för rekrytering återskapar man alltså rådande kultur och rådande normer. Som stärks och kan fortsätta normera vad som görs även framöver.

Och det är därför allt hopp är ute när höga hr-chefen säger ”om det ska bli bra behöver det ta tid” utan att någon reagerar.

För det är ju precis tvärtom.

Ju längre vi gör på ett visst sätt, desto mindre sannolikt är det att vi plötsligt gör på ett annat sätt.

Enda sättet att få till en normbrytande förändring är att göra den. Bara göra!

Sen kommer det ju inte vara alls lätt i praktiken. Det kommer kännas svårt att tacka nej till all den kompetens vi är så duktiga att se hos svenne och hans likar. Och det kommer kännas svårt att tacka ja till den kompetens vi inte är så tränade i att se hos alla andra.

Den utmaningen har jag stor respekt för.

Det jag inte har respekt för är ledare som år ut och år in fortsätter prata om hur fantastiskt det är med mångfald för lönsamhet, trivsel, innovation, ”vi ska spegla vår målgrupp”, bla bla bla. Trots att man alldeles uppenbart inte gör det som ska till för att det ska hända något.

Det är bara ”pinsamt”, som mångfaldsexperten Amanda Lundeteg säger i samma artikel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.